Det ska genast sägas att cancer, särskilt hos barn, är en mardröm. Behandlingen är lång, plågsam och med svåra biverkningar – och sjukdomen är dödlig. Dessutom brottas vården med platsbrist, personalbrist och andra problem.

Likväl måste jag säga att min tid som pappa till en cancersjuk treåring hittills har varit mestadels positiv. Det är framför allt all tid jag fått tillbringa med min son och hans storasyster som gjort mig gott.

I vanliga fall går ju barn i den här åldern i förskolan, men nu har vi snart varit hemma i ett helt år. När vi lekt, hållit hand och skurat spya och torkat tårar – ibland på varandra – har vi fått en kontakt vi nog annars hade varit utan.

Men jag hämtar också glädje i hur bra allting fungerar när det faktiskt fungerar.

Hur väl bemannat det varit på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Hur motiverad, kunnig och ödmjuk personalen varit både gentemot mig och mot mina barn.

Hur de tagit sig tid att besvara alla våra frågor. Och jag känner sådan tacksamhet inför forskningen, alla patienter som ställt upp som underlag, alla som dött för att vi ska kunna leva.

Professorn i Stockholm som följer alla fall som liknar vårt, läkarna i Umeå som konfererar med de skickligaste i världen, sköterskorna som bedriver egen forskning och hittar nya lösningar.

Och alla människor som ger blod, plasma och ryggmärg, och vaccinerar sina barn. Det räddar livet på våra. För att inte tala om Sara, Emil och de andra föräldrarna jag träffat på avdelningen. De som berättar och förklarar och tröstar och tipsar.

Och Barncancerfonden. Tack vare den finns det frukt på avdelningen, fika en gång i veckan, clowner som får barnen att glömma allt, lägenheter som kan rädda en från sjukhussalen och en förskollärare som tar hand om syskon.

Så fort jag upptäckte den här världen kände jag en plikt att ge tillbaka till den, så jag startade en insamling. Jag, som har en cp-skada som gör det svårt för mig att gå, skulle bestiga så många berg jag orkade och som belöning skulle folk skänka pengar, per topp, till Barncancerfonden.

Det blev fyra toppar och mer än en halv miljon kronor till svårt sjuka barn. Vilken kraft det finns när människor går samman för att uppnå något gott tillsammans!

Dessutom känns det som något av en gåva att ha härdats av detta. Vad är väl en vinterkräksjuka och några vab-dagar om man väl får slippa cellgifter, strålning och fucking jävla skit-cancer?

För mig har det inneburit en övning i prioritering och perspektiv. Jag är till exempel alls inte orolig för att jag ska ligga på dödsbädden och ångra att jag inte jobbade mer, men väl till fullo fokuserad på att vara den bästa förälder jag kan vara. Oavsett hur långa liv mina barn lever.

Jag vet med mig att jag är en väldigt optimistisk individ, att jag har en positiv livssyn. Jag är också medveten om vilket oerhört lidande cancer är, och att inte alla möter så välfungerande vård och får en så lyckosam behandling som vi fått.

Men jag menar verkligen inte att förminska något av detta, utan att för en stund njuta av vetskapen om att människor, samhällen och världar ofta är alldeles fantastiska.

Fortsätt att vara det, är ni snälla.