SVT placerade sig på rätt sida av historien när de publicerade sin undersökning som visade att 89 av 90 ledamöter är vita i styrelserna för Sveriges tio största börsbolag.
Undersökningen var inspirerad av USA där man mäter rasgruppers representation på samma sätt som vi gör för könen i vad som kallas ”equality data”, på svenska jämlikhetsdata.
Poängen med jämlikhetsdata är inte att hjälpa företag till förbättrad rekrytering utan att påvisa förekomst av rasdiskriminering och göra det möjligt att följa upp arbetet mot rasdiskriminering.
Tyvärr ledde SVT:s egen ängslighet kring ämnet att de legitimerade undersökningen med ord som ”mångfald” och ”förbättring” vilket blottade dem för en onödig kritik.
Timbros Adam Cwejman menade i sin debattartikel på SVT Opinion att hudfärg inte har med mångfald att göra eftersom det – enligt honom – inte säger något om individens erfarenheter.
SVT var inte rasister men gav ”eldunderstöd åt en rasistisk diskurs och tankefigur”. Den centrala frågan om rasdiskriminering vid börsbolagens tillsättningar avfärdade han med att det finns många andra skäl till att styrelser är homogena som att det är gamla, slutna och ofta nepotistiska miljöer med människor som sällan umgås utanför sina kretsar.
Cwejmans okunskap lyser igenom då han i sitt försök att friskriva börsbolagen från rasism faktiskt berättar att de präglas av de bärande mekanismerna bakom strukturell diskriminering.
Andra kritiker hänvisar i stället till det privata ägandet som anledning varför SVT inte ska granska vem som sitter i börsbolagens styrelser.
Men förutom att det är SVT:s uppgift att granska makthavare, som Ulf Johansson mycket riktigt replikerar, är ägande inte en naturlag som ger vilka friheter som helst.
Ägande är ett materiellt rättighetsanspråk som ger vissa befogenheter som regleras i lagstiftning. Det står förstås staten fritt att ålägga publika företag att de inte diskriminerar vid tillsättningar till styrelserna.
Den intressanta frågan är hur vi bryter kedjan av rasdiskriminering hos , för att citera Cwejman, gamla, slutna och ofta nepotistiska bolagsledningar som består av människor som sällan umgås utanför sina kretsar.
Mycket hokus pokus har sagts om mångfald som en konkurrensfördel men det backas inte upp av empiri.
Det är naivt att tro att näringslivets nätverk av grand old boys skulle släppa makten, statusen och de generösa ersättningarna som följer med toppstyrelseposterna för en konkurrensfördel som antagligen inte ens finns.
Historien visar att företag kan diskriminera fritt och ändå blomstra.
USA blev världens mest konkurrenskraftiga ekonomi med slaveri, Jim Crow och en strukturell rasism som utestängt svarta och andra rasminoriteter från att realisera sin fulla potential.
Medborgarrättskamp och inte marknadsargument bröt de vita privilegiestrukturerna och jämlikhetsdata har varit ett centralt verktyg för att belysa diskrimineringen.
Faktum är att inte bara USA utan en bred majoritet av världens länder använder jämlikhetsdata fördelad på etnicitet eller ras för att bekämpa rasdiskriminering.
Jämlikhetsdata förordas av EU, FN, Europarådet och en rad andra internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter som en metod att komma tillrätta med rasdiskriminering.
Sveriges hållning i frågan är således både avvikande och illa underbyggd och SVT har all anledning att omvärdera beslutet att dra tillbaka undersökningen och på så sätt åter placera sig på rätt sida om historien.