Idag tisdag begravdes Boris Nemtsov, mördad i fredags kväll bara några hundra meter från Kreml. Han begravdes på samma kyrkogård som Anna Politkovskaja, mördad i trappuppgången till sin bostad i oktober 2006.
Sex män har dömts för att ha organiserat och utfört mordet på Politkovskaja. Men den som beställde mordet på henne går fortfarande fri.
Sannolikheten är stor att även mordet på Nemtsov förblir olöst. Kanske får polisen fast den som höll i pistolen och den som körde den vita bilen. Men beställaren?
I Putins Ryssland råder ett klimat av straffrihet för den som låter lönnmörda oppositionella journalister och politiker.
Och även om ingen tror att det var Putin som beordrade mordet på Nemtsov, måste presidenten bära ansvar för den anda av laglöshet som utvecklats under hans 15 år vid makten.
Under det gångna året har spänningarna i det ryska samhället tilltagit dramatiskt. Under påverkan av den besinningslösa patriotiska propagandan i de statligt styrda medierna har en stor majoritet av ryssarna kommit att betrakta kritikerna av Rysslands Ukrainapolitik som fosterlandsförrädare och femtekolonnare.
Acceptansen för våld mot meningsmotståndare har snabbt ökat.
Nu förs det fram en rad skiftande teorier om varför Nemtsov mördades. Men för mig är det helt uppenbart att mordet hade att göra med hans stenhårda kritik av Putins styre, och framför allt med hans ansträngningar att avslöja den officiella lögnen att Ryssland inte deltar i striderna i östra Ukraina.
I det klimat som råder där den som protesterar mot Ukrainakriget, blir till en fiende, är det inte alls otänkbart att mördaren ville göra president Putin en tjänst, genom att undanröja en sådan fiende.
Den ryska oppositionen mot Putins regim är idag decimerad, uppgiven och splittrad. Nu är det troligt att ännu färre kommer att våga gå ut och demonstrera mot kriget i Ukraina.
Rädslan kommer att sprida sig, vem står näst i tur att bli nedskjuten? Att skrämma till tystnad var en av mördarens avsikter.
På några av plakaten under sorgemarschen i söndags såg man porträtt av Nemtsov med hans förnamn Boris under bilden.
Men det hade lagts till en bokstav i den kyrilliska stavningen av Boris, ett så kallat mjuktecken. På ryska blir då i stället betydelsen ”kämpa!” De som bar plakaten hoppades att oppositionen ska orka fortsätta kämpa, för att hedra Nemtsov.
Men en viktig regimkritiker som författaren Arkadij Babtjenko var inte hoppfull. ”Det finns ju knappast någon kvar som kan göra något. En har stuckit, en sitter i fängelse, en har mördats”, skrev Babtjenko.
Han tänkte på att flera framträdande oppositionella, som förre schackvärldsmästaren Garry Kasparov, förre dumaledamoten Ilja Ponomarjov och förre oligarken Michail Chodorkovskij, idag bara kan verka från exilen.
Han tänkte på Alexej Navalnyj som dömdes till femton dagars fängelse så att han inte kunde vara med i sorgemarschen, och dessutom hotas han av ännu längre straff. Och han tänkte på Nemtsov som röjdes ur vägen.
Arkadij Babtjenko har uttalat oro för sin egen säkerhet, men hittills vägrat lämna Ryssland. Han och andra inom oppositionen måste nu få känna att de har stöd från oss i väst som följer utvecklingen i Ryssland.
Utrymmet för det fria ordet och rätten att hysa en från makten avvikande mening krymper snabbt i Putins Ryssland. Det minsta vi kan göra, är att uttrycka solidaritet med dem som kämpar vidare.