Sveriges Radio Ekot rapporterar att svenska pansarbandvagnar, via en försäljning av Försvarets materielverk (FMV) till Tjeckien, kan hamna i Irak. Sverige kommer i så fall ha agerat underleverantör av stridsmateriel till en konfliktzon och vår neutralitet måste ifrågasättas.
I rapporteringen intervjuas den person som varit handläggare i ärendet, men det är inom forskningen accepterat att högsta ledningen bär en viktig roll för att säkerställa att riktlinjer för ansvarstagande efterlevs.
Det är därför från ingen mindre än dåvarande försvarsminister, Sven Tolgfors, som ansvar ska utkrävas. Det ligger även på nuvarande försvarsminister, Peter Hultqvists, bord att säkerställa hur vi hanterar försäljning i framtiden.
Ägandet av pansarbandvagnarna har gått från FMV, till ett statligt bolag i Tjeckien, vilka i sin tur blev uppköpta av en privat exportör. Detta privata bolag utvärderar nu sina möjligheter att sälja pansarbandvagnarna vidare och en potentiell kund är Irak.
Som forskare inom logistik är det uppenbart hur hela affären och dess hantering är fullspäckad av strukturer som gör att det är möjligt att försöka flytta ansvaret till en annan part.
Dessa strukturer måste nuvarande försvarsminister Hultqvist jobba aktivt med att eliminera, annars finns det risk att liknande händelser återupprepas.
Det får inte vara möjligt att flytta ansvar. I dag görs detta på flera sätt.
Hultqvist är ansvarig inom regeringen och mot befolkningen och måste vara beredd att ta personligt ansvar för försäljning av krigsmateriel.
Detta ska inte flyttastill underordnade. Ansvaret får inte döljas bakom praxis. Faktum är att vi aldrig kan utkräva ansvar från en praxis, vi måste utkräva ansvar från de människor som fattar beslut, oavsett praxis.
Återigen är det Hultqvist som bär ansvar för att underordnade agerar korrekt. Ansvaret får inte flyttas till köparen. Vid försäljning av potentiellt krigsmaterial måste Hultqvist säkerställa och ta ansvar för att all framtida användning är korrekt.
Det är i dag väldigt vanligt att ansvar skrivs bort genom kontrakt, vilket gör det möjligt för individer att agera på ett icke önskvärt sätt. Det måste finnas spårbarhet.
Ett stort problem med global handel är att det är svårt att veta var råmaterial, produkter och reservdelar kommer från och var de till slut hamnar.
Om dessa är av sådan art att de kan användas i väpnad konflikt är det, återigen, Hultqvist som bär ansvar för att det är möjligt att veta var och hur dessa råmaterial, produkter och reservdelar används.
Berörda personer måste utbildas. Hultqvist bär ansvar för att själv känna till dessa potentiella problemområden och har ansvar för att underordnad personal också får utbildning.
Genom utbildning ger vi individer bättre förståelse för de effekter deras handlande kan få, vilket har visat sig viktigt för ökat ansvarstagande.
Vi har både kännedom om försäljning där krigsmaterial riskerar hamna i en väpnad konflikt och vi har kunskap om hur riskerna för liknande händelser kan undvikas i framtiden.
Nu är det upp till Hultqvist som måste ta sitt ansvar för att eliminera de strukturella risker som fortfarande finns kvar. Annars riskerar vi att Sverige, genom komplexa strukturer, blir en pålitlig leverantör av krigsmateriel till konfliktzoner.