Jag är en av tusentals kurder i Sverige som har levt med hjärtat i halsgropen och pendlat mellan hopp och förtvivlan i över ett halvår.
Sedan bödlarna i Islamiska Staten (IS, ISIS, Daesh) började attackera kurdiska områden i Irak och Syrien så har män och kvinnor med vapen i hand heroiskt försvarat civilbefolkningen.
Till en början gick det dåligt, när IS ryckte fram och började begå folkmord på minoriteter.
Med tiden har situationen förändrats och IS har trängts tillbaka. Men samtidigt får vi nya exempel på bestialiska övergrepp där människor massavrättas, hela byar tas som gisslan och krigsfångar får halsen avskuren framför kameran.
I Sverige har vi kurder samlat in pengar för att hjälpa våra nödställda, vi har stått i lagerlokaler och fyllt kartonger med kläder och mediciner, vi har skickat delegationer att göra inköp på plats. Vi har pepprat våra facebookflöden med bilder, filmklipp och dikter till våra barn, vuxna, gamla, våra soldater och våra vänner runt om i världen som har visat solidaritet.
När IS har satt Kurdistan i en repsnara har vi kurder i Sverige visat att vi aldrig sviker våra systrar och bröder. Vi har lagt gamla interna motsättningar åt sidan – kort och gott har vi blivit starkare och på ett bättre sätt än tidigare hjälpt varandra.
Hundratusentals människor har flytt från Kobani i norra Syrien/Västra Kurdistan efter att IS-terroristerna inledde sin offensiv mot staden och byarna runt omkring för drygt fyra månader sedan.
Tack vare hjältelika insatser från kurdiska styrkor och flygattacker från USA-koalitionen har Kobani nu befriats från IS.
Men vad händer nu med flyktingarna? Kobane är befriat, men sanningen är att staden är en enda stor ruin. Så länge inte Kobane byggs upp så har IS-terroristerna segrat där, för då har de lyckats ödelägga en kurdisk stad, fördriva dess invånare och göra det omöjligt för civilbefolkningen att återvända.
Därför måste Kobane byggas upp igen.
Det är inte någon lösning att alla de som IS tvingar på flykt flyr till Sverige eller andra länder i väst.
Sverige har alltid varit ett solidariskt land och hjälpt människor på flykt; här får man chansen att använda sig av en annan metod än den man alltid använt.
Men det mest humana för flyktingarna är att hjälpa till att återuppbygga deras stad så att de kan flytta hem igen.
Det är också deras största önskan efter hundratals sedda intervjuer med flyktingarna. De har gått från sorgen över att bevittna en islamistisk och fascistiskt terrororganisation till att bevittna stadens befrielse. Men till vilken nytta? Lösningen på problemet är inte alltid att de ska ta dem till ett annat land.
Sverige avsätter redan mycket pengar för att ta emot flyktingar, en del av de pengarna kan användas för att slippa göra människor till flyktingar.
Det är på intet sett en hållbar utveckling att miljoner människor från Mellanöstern ska hamna i västvärlden för att det är krig och konflikter. Istället kan man hjälpa de positiva, demokratiska och sekulära krafterna som redan finns.
De kvinnor och män som befriade Kobane och som kommer att fortsätta försvara staden från terroristerna, utgör just de sekulära och demokratiska krafterna som hittills i Mellanöstern har varit en ovanlig företeelse.
Detta är inte heller ett nytt fenomen. Kurdistanregionen i Irak är ett utmärkt exempel på hur man har på väldigt kort tid byggt upp något som faktiskt fungerar rätt så bra i ett Irak som annars är helt förstört av sekteristiskt våld.
Om detta vittnar bland annat att inte en enda utländsk soldat har dödats i Kurdistanregionen, och det faktum att regionen tagit emot över två miljoner flyktingar, och stora delar av Iraks kristna befolkning. Kurdistanregionen i Syrien, Rojava, har precis samma förutsättningar för att kunna bygga frihet och demokrati i Syrien.
Men för att kunna bygga frihet och en framtid så räcker det inte att besegra terroristerna. De städer som de förstör måste också byggas upp.
Sverige borde använda de internationella kontakter och det starka stöd vi har i världen till att samla länder till en stor givarkonferens för att bygga upp Kobane igen.