När jag i en debattartikel på SVT Opinion beskrev hur finansminister Magdalena Andersson (S) i SVT Agenda underminerade sin och budgetpolitikens trovärdighet genom en lång rad motstridiga argument till varför socialdemokraterna nu vill förändra överskottsmålet fick riksdagsledamot Fredrik Olovsson (S) i uppdrag att svara.
Alltifrån att ladorna var tömda till att de inte var så tömda utan i själva verket så fyllda att man kunde byta mål till att alliansen och moderaterna redan i praktiken bytt mål förutom att hon visst det sagt i valrörelsen att det skulle bli aktuellt även om hon också hade uteslutit det.
Olovssons svar på SVT Opinion måste vara generande för finansminister Andersson. Olovsson hävdar nämligen inte på någon punkt att jag har fel och försvarar lika lite hennes många motstridiga besked.
Svaret fokuserar istället på Olovssons bild av de diskussioner som fördes i riksdagen om överskottsmålet för 15 år sedan.
I min debattartikel skrev jag att om man byter eller förändrar det budgetpolitiska regelsystemet mot en öppnare och mindre bindande riktning ska man göra det i tider då man har kontroll över budgetens utveckling och över utgifterna.
Man ska inte göra det i ett skede då utgifterna ökar och man inte längre kan eller vill hålla de budgetpolitiska målen. När man istället anpassar reglerna efter utgifternas utveckling undermineras den budgetpolitiska trovärdigheten.
Detta är den springande punkten. Man kan självfallet ha olika mål för budgetpolitiken men de måste vara stabila, förutsebara och konsekventa med den ekonomiska analysen.
Men man kan inte byta mål för att det är svårt att klara det. Och socialdemokraterna vill nu byta mål för att man inte klarar av den utgiftskontroll som har gett Sverige unikt stabila statsfinanser.
Nuvarande överskottsmål skulle nämligen innebära att man måste ta itu med utgiftsutvecklingen nu, det nya målet kommer göra det möjligt för regeringen att skjuta det framför sig precis på samma sätt som den franska regeringen har gjort.
Men om denna viktiga sakfråga skriver Olovsson inget.
Istället hävdar Olovsson att vi moderater på 1990-talet var emot det överskottsmål som då lades fast, vilket är sant, vi ville ha en annan utformning med den offentliga skulden som utgångspunkt men hävdar felaktigt att vi ville ha en lösare utformning med underskott.
I 2001 års ekonomiska vårmotion skrev vi:
”För de kommande åren finner vi det med hänsyn till konjunkturen och det angelägna i att nu pressa ner räntekostnaderna befogat att, oavsett om PPM inräknas i målet eller ej, ha ett finansiellt överskott som är högre än vad regeringen satt som mål.
För vår del innebär det i praktiken ett överskott på drygt en procent exklusive PPM, vilket väl svarar mot vårt mål om balans över konjunkturcykeln. Vår strävan är att pressa ner den offentliga bruttoskulden till under 40 procent.”
Det innebär att vi bör ligga så mycket under 40 procent att konjunkturens olika svängningar klarar detta och det ställer av uppenbara skäl fortfarande krav på utgiftskontrollen.
Det som var ett större krav på överskott hävdar Olovsson var krav på underskott.
Det är allvarligt att socialdemokraterna nu öppnar för en politik då skuldkvoten stiger över de 40 procent och där vi förlorar kontrollen över utgifterna.
Det var det som ledde till 1990-talskrisen som exploderade 1990, inte under den borgerliga regeringen som Olovsson felaktigt påstod.