Dödskjutningar i Göteborg visar på en stark segration i Göteborg. Utanförskapet är stort. Biskopsgården och andra förorter behöver en röst i landets viktigaste medium, Sveriges Television.
Ett program från förorten skulle minska känsla av utanförskap. De unga skulle ha någon att identifiera sig med.
Visserligen har det sagts att Alexandra Pascalidou är en av viktigaste och skarpaste röster kring mångfald – Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör- men jag tror att Pascalidou är även mer än så. Alexandra Pascalidou är banbrytare i integrationsdebatten.
Hon var den första programledaren i SVT att ge förorten och utrikesfödda en röst.
Mosaik var före Pascalidou ett mesigt och ofarligt samhällsprogram som public service sände på 90-talet. Programmet var snarare en politisk produkt än ett tv-program och var menat att ge invandrare en plattform, en kanal.
1995 tog Alexandra Pascalidou över Mosaik med buller och bång. Hon förvandlade Mosaik till en viktig aktör som gav eko i samhällsdebatten.
Förorten blev plötsligt synlig genom en programledare som själv kom från Rinkeby. Alexandra Pascalidou visade dessutom en självsäkerhet i tv-rutan som om hon kom från överklassen på Östermalm.
I en tid då programledare på Rapport och Aktuellt alltid var blonda blev Pascalidou någon att identifiera sig med för ungar från förorten.
Jag tror att för många förortsbarn blev Sverige möjligt att tycka om tack vare Alexandra Pascalidou i en tid då Lasermannen utövade prickskytte mot utrikesfödda.
Hon blev en förebild för många utrikesfödda flera år innan Zlatan slog igenom. En Zlatan som utan tvekan är landets största integrationsprojekt.
Sverige, med 15 procent av befolkningen som är utrikesfödda, har nog med talanger som är framgångsrika inom sina respektive fält. De utrikesfödda behöver inte något ombud från den vita medelklassen för att berätta sin story.
När något svenskt ombud för förorten försöker ge utrikesfödda en röst blir det bara pinsamt.
Som Janne Josefssons markliga försök i Fittja Paradiso som visades i SVT 1999 och 2000.
Mycket har förändrats sedan Alexandra Pascalidou gjorde revolution på SVT med sitt Mosaikprogram och sedan Fittja Paradiso misslyckades.
Kassem Hamadé är utrikeskorrespondent på Expressen, Samir Abu Eid på SVT och Ehsan Fadakar är sociala medier-chef på Aftonbladet. SVT ska flytta delar av sin nyhetsverksamhet till vissa förorter. Det är bra men det räcker inte.
Vi förstår egentligen inte vad som händer där ute i förorter. Nyheterna berättar vad som händer men inte varför.
Sveriges Television behöver en ny Alexandra Pascalidou och ett nytt Mosaik med uppdrag att företräda förorten.
Ett magasinprogram som ska vara smärtsamt, jobbigt men som ska ge hjälpa oss att förstå vad som händer utanför stadskärnor och villaområden.
Med en ny Pascalidou med uppdrag att företräda förorten kan SVT skapa en illusion att något görs i förorten. Att vi bryr oss.
För illusioner är lika viktiga som verkligheten när vi ska orientera oss i vardagen.