I Israel sörjer vänstersympatisörer, akademiker och liberaler resultatet i det senaste israeliska valet och förståsigpåare talar om ett bakslag för freden.
Jag håller inte med. Kanske för att jag sedan år 2006 bor i Jenins flyktingläger på norra Västbanken.
Premiärminister Benjamin Netanyahus valvinst och det faktum att den israeliska nationalist-religiösa bosättarsörjan stärkts är inget annat än ett drömresultat för de sanna fredsivrarna. Låt mig förklara närmare.
Alternativet till Netanyahus extremhöger är den israeliska vänstern, men tyvärr har arbetarpartiet drivit en snarlik politik gentemot palestinierna som Netanyahus Likudparti i stort sett sedan staten Israels grundande. De har bara gjort det med ett tvärtom-språk.
Krig är fred och markstöld är förhandlingar.
Varför är då Likuds valseger något positivt?
Jo, för att en rättvis lösning inte kan komma till stånd så länge Israel tjänar på ockupationen, vilket framförallt den privata sektorn, militär- och säkerhetsindustrin, bosättarna och nationalisterna gör.
Historien lär oss att ingen stat av moraliska skäl ger upp sin kontroll över ett annat folk, det sker bara när det kostar för mycket. I det här fallet; när kaffe latten på Tel Avivs strandpromenad börjar smaka bittert.
I och med valsegern så kommer Israel med dess arroganta och öppet rasistiska regering blir allt mer impopulär internationellt.
Det är inte isoleringen från fiendestater som är relevant, utan från de länder som Israel anser sig stå närmast både ekonomiskt och kulturellt, nämligen Europa och USA.
Obama har tröttnat på Netanyahu för länge sedan och EU har till viss del implementerat begränsade sanktioner som de efter valresultatet kan komma att uppgradera. Samtidigt är det folkliga stödet för Israel internationellt rekordlågt.
En årlig BBC-undersökning visar att Israel befinner sig i den absoluta botten tillsammans med länder som Nordkorea, Pakistan och Iran. Detta översätts i en allt bredare och mer erkänd bojkottrörelse mot Israel, mer känd som BDS-rörelsen.
Den andra faktorn som är viktig att beakta är den palestinska myndigheten (PA). En myndighet som bildades i och med Osloavtalet 1994 och som med hjälp av utländskt bistånd befriar Israel från sitt ansvar som ockupationsmakt.
PA och dess ledare Mahmoud Abbas möjliggör en falsk bild av en binationell konflikt, det vill säga mellan Israel och Palestina, när Israel i själva verket är en ockupationsmakt som utvecklats till en apartheidregim par excellence.
PA, som i själva verket inte har någon egentlig makt, existerar enbart för att den dansar till Israels och USA:s pipa och för att det internationella samfundet ger den så mycket bistånd att den kan tysta den palestinska befolkningen med en kombination av bröd – löner – och våld.
Detta spektakel börjar nu lida mot sitt slut i och med att den israeliska regeringen kvarhåller den palestinska myndighetens skatteintäkter som straff för att PA vågade be den internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) att pröva Israels illegala bosättningspolitik.
Dessa skatteintäkter står för över halva den palestinska myndighetens budget och som konsekvens har löner till statligt anställda (inklusive myndighetens så kallade säkerhetsstyrkor) bara delvis betalats ut under de senaste månaderna.
Likaså börjar många biståndsgivare tröttna på att slösa pengar på en israelisk-palestinsk fredscirkus som är ett spel för gallerierna. Brödet börjar med andra ord ta slut.
Kombinationen av en ökad internationell isolering av Israel och en kollaps av PA kommer att skapa en enorm psykisk och ekonomisk press på Israel, som får erfara vad en militär ockupation faktiskt kostar.
Netanyahu spelade inför valsegern ut sina sista rasistiska kort för att vinna den inhemska opinionen.
Han använde sig av öppet rasistiska uttalanden gentemot palestinier och förkunnade ärligt att det under hans ledning inte kommer att bli någon palestinsk stat.
Netanyahu visade att Israels fullkomliga arrogans är palestiniernas bästa hopp om en rättvis lösning och ett slut på den israeliska apartheidregimen.