I en debattartikel på SVT Opinion beklagar Amra Bajric att korsetten åter är inne: det skapar bara fler, än mer omöjliga ideal att förhålla sig till. Som sporadisk korsettbärare och ständig romantiker finner jag resonemanget ofärdigt och, framför allt, besvärande trist.
Huvudproblemet tycks för Bajric vara att idealen är alltför många och för motsägelsefulla. ”Pressen på att se ut på ett visst sätt som kvinna hade inte varit så pressande om det bara fanns ett utseende att se upp till och försöka eftersträva”, skriver hon.
En spinkig kvinna fast i 1600-talets frodiga nymfmotiv hade haft svårt att förstå det resonemanget. Kanske även den fylliga flapperflicka som tvangs linda brösten för att godtas under 1920-talet.
Det som skiljer dagens ideal från de tidigare är att det har skett en demokratisering. Aldrig har det stått oss så fritt att välja våra förebilder som nu. Det kan uppfattas som stressande för den nervklene, men för långt fler är det en lyx.
Konventionella ideal sträcker sig idag från Kim Kardashians kurvor till catwalkmodellernas prerafaelitiska anemi. Och för den som hellre söker sig till subkulturerna går det att botanisera i allt från japanska lolitor till fat acceptance-rörelsen.
Skillnaden från förr är att det faktiskt är möjligt att komma i det mentala plagg man väljer att snöra sig i.
För att binda oss till ideal, det gör vi alla – män som kvinnor. Det är därför lite oklart varför just korsetten blir föremål för Bajrics frustrerade ilska; den måste ändå betraktas som harmlös i samtidsidealens kuriosakabinett.
Dock är den en tacksam symbol att rasa mot. Där den förr respresenterade dygden står den idag för syndig fåfänga.
Det är nu inte heller någon som tvingar Bajric att bära korsett. Hon bryter inte mot någon norm; hon gör inget provokativt ställningstagande.
Hennes tankegods är tvärtom tämligen mainstream. För den som själv har fått möta andra kvinnors markanta motvilja mot ett flärdfullt uttryck kan nog priset kännas högre.
Bajric menar att kvinnokroppen ”gör sig bäst i att glömmas bort helt och hållet”. För att där, i den utopiska minnesförlusten, ”bara få existera”.
I ljuset av detta blir feminismens fullkomliga besatthet vid kvinnors kroppar, och vad de väljer att göra med den, desto mer paradoxal.
Viljan att omforma det dumma våpet verkar tyvärr lika stark nu som förr. Kvinnokroppen i alla dess representationer existerar i högsta välmåga idag – på Instagram, på Twitter, i porren, i verkligheten – och det vore synd att tvinga ut den i tassemarkerna av missriktad omsorg.
Mänsklighetens vilja att sträva efter någonting högre än sig själv är en av de egenskaper som verkligen skiljer oss från djuren. Denna längtan har skapat alltifrån katedraler och Stravinskij-symfonier till konståkningsarenor och Miley Cyrus.
Det är ingenting vi kommer att kunna lägga på historiens skräphög utan att göra våld på oss själva. En inte oväsentlig del i att bli vuxen är att inse att det man eftertraktar inte är samma sak som det man förväntas uppnå.
Korsetten lär även fortsättningsvis glädja sina få men hängivna bärare.
Och idealister kommer tack och lov inte heller den här gången kunna råda bot på människans inneboende motsägelsefullhet.