Att det råder bostadsbrist i Sverige är det ingen som kan förneka. Det är inte bara i storstäderna det saknas bostäder, utan faktiskt i hela landet, även på mindre orter.
När det råder brist och priserna på bostadsrätter hela tiden ökar får unga det extra svårt att skaffa sitt första egna boende. Bankerna kräver fast jobb och en hög insats som få har kunnat skaffa sig i unga år.
Hyresköerna är så långa att det blir nästan omöjligt att hitta något den vägen. Det händer att den som vill ut på arbetsmarknaden till och med tvingas tacka nej till jobb eftersom det inte går att få tag på ett boende.
För oss som företrädare för fyra ungdomsförbund är detta en absurd och oacceptabel situation.
När våra fyra moderpartier satt i regering 2006 – 2014 gjordes inte tillräckligt för att skapa en bättre bostadsmarknad, men man gjorde i alla fall vissa regelförenklingar och tillät en friare hyressättning för privatpersoner som hyr ut den egna bostaden.
Den senare reformen beräknas ha ökat tillgängligheten bara i Stockholm med trettio procent.
Det finns dock mycket kvar att göra. Regelverket för hur man får bygga bostäder behöver en genomgripande översyn med det uttryckliga syftet att förenkla och göra det möjligt att också bygga litet och billigt.
Det måste gå att bygga exempelvis studentlägenheter där badrummet inte utgör en femtedel av hela lägenheten och driver upp priserna. Många av de regler som finns är till för att skapa tillgänglighet, men gör i grund och botten bara att en hel generation får svårt att flytta hemifrån.
Möjligheten att överklaga byggprojekt behöver också begränsas – det är helt enkelt inte rimligt att någon som inte vill få fler grannar ska kunna försena ett bygge med flera år när alla beslut är fattade i laga ordning.
Uppskjuten byggstart innebär också en kostnadsökning som i slutändan hamnar på den som ska bo i bygget, och gör att det tar längre tid att få fram fler bostäder trots att vi har en redan ansträngd situation.
Vi vet också att bruksvärdessystemet försämrar bostadsmarknaden markant. Det gör idag att de som bor i förorterna subventionerar innerstadsbornas hyror, och gör hyresmarknaden både mer segregerad och trögrörlig.
Det var tänkt som ett skydd mot allt för höga hyror i krigstid, men agerar nu enbart beskyddare åt en redan besutten medelklass.
När kötid är det enda som räknas blir människor rädda om kontrakt även på lägenheter som egentligen inte passar dem, rörligheten minskar och utnyttjandet av bostadsbeståndet blir allt annat än optimalt.
Dessutom blir det olönsamt att bygga nya hyresrätter, och nyproduktionen blir därefter. Självklart behöver övergången från bruksvärdessystemet till friare hyressättning ske gradvis, men att den behöver startas är odiskutabelt.
Det finns med andra ord många åtgärder att ta till för en regering som på allvar vill skapa en fungerande bostadsmarknad.
Tyvärr lyser de med sin frånvaro i den budget som de rödgröna lagt, och de aviserade subventionerna till byggbolagen som ska komma till hösten kommer aldrig kunna lösa bostadssituationen när man vägrar lösa upp de stora knutarna.
Den unga generationen lär inte tacka dem för det.