Det är nu över ett år sedan fler än 270 flickor, mitt i natten, rövades bort från sin internatskola i den lilla byn Chibok i nordöstra Nigeria.
När jag vaknade till nyheterna i mitten av april 2014 tänkte jag att mediernas rapportering av incidenten måste varit överdriven.
Under dagen blev det dock tydligare för mig att detta verkligen hade hänt, något som ändrat min bild och mina känslor för Nigeria och var landet är på väg.
Min förtvivlan förstärktes av att de kidnappade flickornas internat bara ligger cirka 60 kilometer från det internat där jag själv gick i gymnasiet, där många av mina klasskamrater var från Chibok och förmodligen släkt med flickorna.
Under de dagar och veckor som följde efter kidnappningen blev det tydligt att landets dåvarande president, Goodluck Jonathan, ogärna kommenterade det osäkra läget i de nordöstra delstaterna eller de kidnappade flickornas öde.
Efter nästan exakt ett år saknas fortfarande över 200 av flickorna men det politiska läget är nu förändrat. Det politiska partiet People's democratic party (PDP) har förlorat presidentposten samt makten i såväl den federala senaten, representanthuset, som delstaterna.
Den nya presidenten Muhammadu Buhari, från partiet All Progressive Congress (APC), har lovat att göra sitt bästa att hitta flickorna vilket skapat nya förhoppningar.
Med det senaste valresultatet ställer många nigerianer krav på presidenten, senatorerna och representanterna att det inte räcker med att hitta de kidnappade flickorna, man vill även se en politik som tar tag i problemen med säkerhet, korruption, arbetslöshet och el-försörjning i landet.
Det vore en förenkling att påstå att det endast är fattigdom som gör arga ungdomar till terrorister som ansluter sig till Boko Haram, men i Nigeria är det lätt att se korrelationen mellan ojämlikhet och våld.
För att våldet ska upphöra måste makthavarna dels ta tydligare avstånd från makthungriga religiösa ledare.
Om staten ska lyckas infria de många förhoppningar som nu väckts behöver man även dela upp politiken i kortsiktiga och långsiktiga mål, där säkerhet och korruption är kortsiktiga mål som sannolikt kan uppnås med mindre medel.
För att det ska lyckas behöver den nya regeringen noggrant överväga hur man förhåller sig till flertalet religiösa ickestatliga organisationer som idag finns i landet, både kristna och muslimska, som utövar stor makt på gator och torg utan ingripanden från polis eller militär.
Det handlar om organisationer som ofta omvandlar ”vanligt” missnöje till våldsamma motsättningar och som i sin tur leder till att många ungdomar lockas in i terroristkretsar.
De mer långsiktiga målen måste givetvis medföra att staten skapar nya ekonomiska förutsättningar i landet som inte enbart grundar sig i utvinningen av olja, och lägga större vikt vid industri- och lantbruksutveckling för att öka sysselsättningsgraden och människors ekonomiska trygghet.
I detta avseende är det viktigt med en väl genomtänkt ekonomisk fördelningspolitik. Omvärlden kan också spela en viktig roll, dels genom att bistå regeringen i insatserna att hitta flickorna, men även genom att hjälpa landet att styra in på nya vägar mot ett mer egalitärt samhälle.
I denna omvärldsinsats måste man tänka allmänt om de många godhjärtat politiker, mediepersoner och privata personer här hemma i Sverige som har från början stött kampanjen och höll upp skylten ”free our girls” innan det blev #BringBackOurGirls.
Med denna viktiga markering #BringBackOurGirls lade ansvaret och makten hos den nigerianska regeringen och omvärlden – inte Boko Haram – för att hämta hem flickorna.
Detta gör att alla som vill kämpa för flickornas återvändande, men särskilt svenska politiker, journalister och andra makthavare bör fortsätta driva kampanjen vidare tills flickorna kommer hem igen.