Författaren Lars Wilderäng skriver på SVT Opinion att särbegåvade barn och ungdomar ”alltid missgynnats i svenska skolan”.
Det verkar som om Wilderäng tror att särbegåvade barn medvetet och systematiskt missgynnas av lärare och skolledare. Men det är ju ett absurt påstående.
Elever i svensk skola missgynnas inte systematiskt. Elever i svensk skola kategoriseras inte att vara än det ena än det andra. Svensk skola arbetar ständigt för att möta varje elev utifrån dennes förutsättningar.
Däremot har kunskap om särbegåvade elevers behov, att jämföra med bristen på kunskap om exempelvis ADHD och Asperger under 1990-talet, saknats.
Det handlar inte om att skolan slösar bort elevers resurser, det handlar om elevers förmågor som ännu inte ljussatts.
I dag vet vi mycket om olika diagnoser och elever i behov av särskilt stöd, och kan därför utveckla undervisning och förhållningssätt på ett professionellt sätt att anpassas för elever i behov av särskilt stöd.
Skolan kan idag möta elever med hjälp av olika metoder, former och grader av individualiserad undervisning, det vill säga med varierat arbetssätt.
Att vi också lär om särbegåvade elevers behov och potential är självklart, då vi får mer och mer kunskap. Wilderäng skriver själv att Skolverket ser över möjligheten till anpassad studiegång vilket borgar för ökad kunskap.
Att skriva ner lärarna som profession och skolan som organisation, och dessutom använda ord som polariserar elever, är mycket märkligt 2015.
Det är viktigt att vi i skolorganisationen ser alla barn, och vi vet att de heterogena klasserna ger alla elever de bästa förutsättningarna. Ska alla elever lyckas och känna sig utmanade är det på progressionen vi behöver fokusera.
En skola som fokuserar mer på resultat än utveckling är en skola som inte gynnar några barn.
Vi ser inte att särbegåvade elever ska överlämnas att ta allt ansvar för sitt lärande, på det vis fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic lämnades ensam.
Wilderäng lyfter Zlatan som ett gott lärande exempel, men Zlatan stod timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och kickade, dribblande, trixade och joxade på egen hand i Rosengård.
Det är inte att ta ansvar för elevers lärande, det är att lämna elever ensamma i sitt lärande.
Läser vi Zlatans självbiografiska bok, ser vi just detta som genomgående kritik i hans karriär – att han ständigt fått ta allt ansvar själv för sitt lärande. Inte med lärare, utan för egen maskin.
Vi ser därför Zlatan som ett mindre bra jämförande exempel på hur och vad särbegåvade elevers förmågor ska mötas.
Alla elever, särbegåvad eller inte, behöver fångas upp och lotsas, ledas och utmanas att nå sin fulla potential.
Vi behöver självklart förstå problematiken särbegåvade elever och deras vårdnadshavare upplever. Samtidigt behöver professionen lära kollegialt kring hur vi möter alla elever, och hur vi formativt stödjer dem så att elevers lärande kan blomstra.
Det är ett arbete som behöver ske runt alla elever varje dag.
Särbegåvade eller inte.