För något halvår sedan skrev jag på en namninsamling mot surrogatmödraskap, Stop Surrogacy Campaign, som till synes verkade vara en seriös och korrekt namninsamling.
Det jag däremot inte kollade ordentligt, vilket jag beklagar, var att granska vilka som stod bakom kampanjen.
Jag läste Sveriges Kvinnolobbys debattartikel och försvar på SVT Opinion och sedan RFSU:s i annan media och fick mig en ordentlig funderare.
Jag kontaktade direkt kampanjorganisationen Stop Surrogacy Campaign initierad av Jennifer Lahl och fick bekräftat att det finns abortmotståndare bland dem.
Jag fick också ett entusiastiskt svar från en av de amerikanska deltagarna ”att det var glädjande att man nu i Sverige övervägde att låta barnmorskor slippa genomföra aborter på grund av samvetsbetänkligheter”.
Båda dessa svar gjorde att jag omedelbart bad att få bli borttagen från såväl kampanj som sändlista.
Det som oroar mig mest är att det inte finns en kritisk konsekvensanalys av kampanjen från de svenska undertecknarna utan bara ett samstämt ”halleluja”.
Genom att alliera sig med högerkristna grupperingar som förespråkar abortförbud, är för avhållsamhet och mot föräktenskapligt sex, är emot spermadonationer och överhuvudtaget vill kontrollera att barnafödandet och kontrollera kvinnans kropp och sexualitet så riskerar vi att uppmuntra andra konservativa religiösa krafter i att flytta fram positionerna och kräva sina regelsystem kring kvinnans sexualitet och barnafödande, och krav på heterosexualitet.
Min mening är att nyliberalt och kolonialt surrogatmödraskap är förkastligt och ska lagregleras och lagföras, liksom alla annan handel med kvinnors kroppar, men att altruistiskt surrogatmödraskap aldrig kan lagregleras.
Det pågår och har troligen pågått långt längre än begreppet surrogatmödraskap funnits. Alla förlossningar ska ske på ett tryggt sätt.
Men utan tvekan är en radikal ekonomisk omfördelning och utjämning av inkomstklyftor det tveklöst bästa sättet att motverka att fattiga kvinnor upplåter sina kroppar till graviditeter och barnafödande åt andra.
Upplysning, utbildning och folkbildning om riskerna både med att utnyttja andras kroppar eller sin egen i detta ändamål är också viktiga verktyg.
I hela världen finns det barnlösa både ensamstående och par såväl homosexuella som heterosexuella som vill ha barn. Den cyniska kommentaren att ”det inte är en mänsklig rättighet att få barn” kommer inte hindra barnlösa till både enkla och farliga lösningar för att få barn tillsammans.
Kommentaren ligger farligt nära ” det är inte Guds vilja och ni ska finna er i ert öde”. Kanske är det där delar av kvinnorörelsen och abortmotståndarna möts i sin dogmatism?
Jag tror att upplysning, forskning, lagstiftning och reglering gynnar en positiv utveckling när det gäller kvinnors rätt till reproduktiv hälsa.
Den rika världen oavsett var den befinner sig bör ta sitt eget ansvar för reproduktiva frågor där längtan efter barn ingår. Det är utmärkt att det nu pågår en utredning om detta.
För mig som gammal kvinnokämpe inte minst för de reproduktiva rättigheterna så är det självklart att inkludera HBTQ-rörelsen i en gemensam kamp för sexuella rättigheter inkluderat föräldraskap.
Istället väljer Sveriges Kvinnolobby att fördöma barnlösa totalt och säga att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Här tycker jag det andas sexualmoralism och kvasireligiositet.