Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Varför sortera människor utifrån etnisk bakgrund?”

Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz.

MÅNGFALD · ”Vill vi ha ett samhälle där vi sorterar människor utifrån etnisk bakgrund, kön och andra faktorer som vi inte kan påverka? Ska statistik i databaser avgöra vem som ska medverka i en nyhetssändning?”, skriver Clarence Crafoord.

Clarence Crafoord
Chef Centrum för rättvisa

Etnisk kartläggning är inte bara principiellt fel och praktiskt svårt och farligt.

Mycket talar för att det också är olagligt.

Detta gäller i varje fall det digitala kartläggningsverktyg som Rättviseförmedlingen nyligen har lanserat. Projektet har finansierats med skattepengar genom statens ”innovationsmyndighet” Vinnova.

Verktyget ska användas för att kartlägga personer som medverkar i nyhetsmedier utifrån faktorer som etnisk bakgrund, kön och ålder. Det ska bland annat identifiera om en person har nordiskklingande namn eller inte.

1. Det strider det emot hela idén med likabehandling att kartlägga människor utifrån faktorer som de själva inte kan påverka.

2. Det är fel och oroväckande att staten engagerar sig i ett projekt av det här slaget. Särskilt om man betänker de historiska erfarenheterna av etnisk kartläggning som finns i vårt land. 

3. Inte nog med att detta utmanar grundläggande värden och rättigheter. Den som till äventyrs skulle få för sig att använda Rättviseförmedlingens kartläggningsverktyg riskerar dessutom att begå lagbrott.

Ett aktuellt exempel är SVT, som enligt programinköparen Helena Olsson har följande planer: ”För att nå målet att fler med utländsk bakgrund ska synas i sändningarna kommer man att hålla räkningen. Ska vi sätta press på oss själva måste vi kvantifiera. Vi kan titta på namn, om någon bryter på svenska eller om det på annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund” (svt.se 18/5).

Om man för en stund bortser från det stötande och grunda kvantitets- och sorteringstänket kan följande sägas om det rent rättsliga: Om SVT skulle använda Rättviseförmedlingens verktyg för att uppfylla sina syften riskerar bland annat SVT:s anställda att kartläggas.

Men en arbetsgivare som vill ställa upp mål som är kvantitativt mätbara och som vill ta reda på de anställdas etniska tillhörighet eller liknande måste följa vissa skarpa regler.

Till att börja med måste varje individ ge sitt uttryckliga samtycke till medverkan och ha möjlighet att avstå.

Det gäller också att tydligt ange syftet med undersökningen för att individen ska kunna ta ställning till sin egen medverkan. Annars riskerar kartläggningen att kränka enskilda människors rätt till personlig integritet – en rätt som skyddas i både Europakonventionen och den svenska grundlagen.

År 2011 infördes dessutom en särskild bestämmelse i regeringsformen som förbjuder övervakning och kartläggning av människors personliga förhållanden i betydande mån och som sker utan samtycke.

Kartläggningen kan också strida mot personuppgiftslagen (PuL).

Enligt huvudregeln i PuL är det förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar etniskt ursprung. Sådana uppgifter kan till exempel vara hudfärg samt namn och språkkunskaper som behandlas tillsammans. Även en uppgift om en persons modersmål är en sådan uppgift som kan avslöja etniskt ursprung.

Dessutom gäller rätten till självidentifiering, det vill säga att varje individ själv avgör sin etniska och religiösa identitet.

En person med exempelvis romsk bakgrund har själv rätt att bestämma om denne vill betraktas som rom eller ej – något som bland annat framgår av en Europarådskonvention som trädde i kraft 1998.

Hur ska Rättviseförmedlingens verktyg kunna ta hänsyn till hur enskilda människor har valt att identifiera sig själva när det handlar om etniskt tillhörighet?

En närliggande fråga är hur ett dylikt underlag – också om det tagits fram på ett sätt som är lagligt – i nästa steg får användas i praktiken. Detta gäller särskilt etnisk bakgrund.

Det råder nämligen ett strikt förbud i diskrimineringslagen mot att överhuvudtaget beakta en sökandes etniska bakgrund vid exempelvis rekrytering, även om sökande har likvärdiga meriter (det är i den situationen däremot tillåtet att beakta kön).

Ändå är det inte de presumtiva lagbrotten som är det allvarligaste i sammanhanget.

Grundfrågorna gällande den här sortens påfund är andra och mer djupgående: Vill vi ha ett samhälle där vi sorterar människor utifrån etnisk bakgrund, kön och andra faktorer som vi inte kan påverka? Eller utanpåverk som vad vi heter?

Och där statistik i databaser istället för personers kompetens, perspektiv och åsikter ska få avgöra vem som ska medverka i en nyhetssändning?