När Socialdemokraterna samlas till kongress måste man formulera ett program som svarar mot dagens utmaningar. Grunden för partiets uppdrag måste vara densamma som då det bildades – att förskjuta makt och inflytande från ett resursstarkt fåtal till oss alla.
För trots stora demokratiska landvinningar avgörs samhällsutvecklingen fortfarande till stor del av vad som ger störst ekonomisk vinning för dem som redan sitter på mest makt, och inte av gemensamma, rationella beslut om hur ett bättre samhälle kan bli verklighet.
På arbetslivets område har möjligheterna att genom demokratiska beslut sätta det gemensamma bästa före vinstintresset begränsats de senaste årtiondena.
I spåren av den höga arbetslösheten – och den maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som den orsakar – följer att arbetstagarna får en allt mindre andel av de rikedomar som produceras, att tillfälliga anlitandeformer som visstidsanställningar och bemanningsföretag breder ut sig, och att fackföreningar och deras möjligheter att upprätthålla goda villkor och löner angrips.
Fram växer en tudelad arbetsmarknad. Den stora majoriteten av företag i Sverige omfattas fortfarande av kollektivavtal. Men allt fler arbetstagare har i praktiken svårt att hävda sina rättigheter.
DN rapporterar under rubriken ”De osynliga” om hur migrantarbetare utnyttjas.
Men vi behöver inte gå till extremfallen för att se hur rättigheter som länge tagits för givna sätts ur spel. För många, både tidsbegränsat anställda och fast anställda på få timmar, är det en självklarhet att man är beroende av chefens välvilja för att få jobba tillräckligt mycket.
Och då säger man sällan nej om man erbjuds arbete under direkt farliga omständigheter, utsätts för sexuella trakasserier eller pressas att ta delar av lönen svart. Rättigheterna finns på pappret men bara där.
I det läget kan arbetarrörelsen inte nöja sig med att slå vakt om rättigheter som i praktiken omfattar allt färre. I dagens samhällsdebatt låter det som att antingen är man arbetslös eller så har man ett jobb.
Det gäller att människor flyttas från den förra kategorin till den senare. Men om man har jobb på måndagen men är arbetslös på tisdagen och onsdagen, och har jobb på torsdagen igen – är man då arbetslös eller har man ett jobb?
För många upphör anställningen så snart de lämnar arbetsplatsen.
Nej, kampen mot arbetslösheten och kampen för ett gott arbetsliv är varandras förutsättning. Nya verktyg behövs för att överbrygga arbetsmarknadens tudelning och låta vunna rättigheter komma alla till del.
Viktigast är att vi i fackförbunden tar till oss arbetssätt som bjuder in fler att organisera sig på sin arbetsplats, så att de tillsammans kan uppbåda en styrka som gör att arbetsgivare, oaktat lönsamhetskrav, inte kan motsätta sig krav på förbättringar.
Starka kollektivavtal som svarar upp mot de behov människor har i arbetslivet är en oumbärlig tillgång.
Men för att balansera arbetsgivarnas makt krävs också politiska beslut. Socialdemokratin måste se allvaret i att den trygghet man vunnit riskerar att bli ett privilegium för en krympande skara.
Partikongressen måste ta djärva beslut och formulera ett program som tydligt pekar mot ett arbetsliv där den enskilde inte är lika utlämnad som idag.
Det kräver en offensiv ekonomisk politik, en föräldraförsäkring som stärker kvinnors ställning på arbetsmarknaden och ett anställningsskydd som inte ger arbetsgivare fria händer att anställa tidsbegränsat trots att de behöver personal tillsvidare.
Denna helg måste kongressen förnya partiets uppdrag – att förskjuta makt från ett resursstarkt fåtal till oss alla.