Det brukar sägas att omkring 10-15 procent av alla par upplever svårigheter att få barn.

Men ändå kände jag inte till någon i min omgivning som hade haft fertilitetsproblem innan jag själv berättade om mina svårigheter. När jag väl gjorde det fick jag däremot reda på några, som liksom mig hade fått pröva andra vägar för att få bli förälder.

Även i mitt arbete för patientföreningen Barnlängtan, har de människor jag pratat med oftast inte velat vara öppna med problemen de har. 

Varför är det så svårt att prata om det här? Vi tillhör ju tydligen en grupp som består av mer än var tionde person som försöker få barn? Det är inte en liten grupp människor.

Jag tror att det handlar om flera orsaker, där en av dem är samhällets attityd gentemot ofrivilligt barnlösa.

Alla som har eller har haft problem att skaffa barn har fått höra ett stort antal gånger att deras problem bara är psykiskt, att det kommer att bli ett barn bara de slutar stressa.

Säger man så till någon som har cancer? Skulle du, ifall läkaren förklarade att du hade en elakartad tumör i magen, tänka att det räckte med att du slutade stressa för att bli frisk?

Precis som att vi människor har olika gener och olika förutsättningar för att utveckla och klara av vissa sjukdomar, på samma sätt har vi också olika lätt att bli gravida eller att behålla en graviditet.

Och nu kan jag nästan höra hur du vill säga orden: ”ja, men jag känner en som först adopterade, och sedan när hon inte längre var så stressad fick hon ett barn på naturlig väg..”

Då kan jag förklara för dig att det har gjorts studier, där människorna i den ena gruppen hade svårt att få barn och sedan adopterade, och människorna i den andra gruppen hade svårt att få barn men inte adopterade, och lika många i båda grupperna fick sedan barn.

Chansen att få barn behöver inte vara noll även om man till exempel har försökt att få barn utan resultat i tio år, och det kan därför bli ett biologiskt barn efter att man har adopterat, utan att det för den skull beror på att föräldrarna har slutat stressa.

En annan åsikt som ofta dyker upp i debatter om ofrivillig barnlöshet är att det handlar om kvinnor som vill göra karriär först, och därför väntar med barn så länge att de hinner bli för gamla.

Det här är en myt som jag genast vill avliva.

Medelåldern för förstföderskor ligger idag runt 30 i Sverige. Medelåldern för barn genom provrörsbefruktning ligger ett fåtal år över detta. Vilket kanske beror på att man först försökt på egen hand, innan man sedan gjort utredning och det visat sig att det inte går på naturlig väg.

De som använder sig av provrörsbefruktning har alltså inte alls väntat längre än mammorna som får barn på naturlig väg.

Varför säger då folk saker som att det räcker att sluta stressa för att man ska kunna bli gravid efter år och åter år av försök? Jag tror att det har att göra med att vi människor vill hitta en mening i allt.

Ett mönster.

Ett sätt att förstå världen omkring oss, så att vi kan känna att vi styr vårt eget liv. När vi i själva verket till stor del INTE styr vårt liv. Vi vill kunna vara trygga med att bara jag gör si eller så, då kommer jag inte få cancer. Bara jag gör si eller så kommer jag bli frisk från min sjukdom.

Bara jag tänker på rätt sätt kommer jag må bättre psykiskt.

Om hon hade gjort som jag gjorde, hade hon aldrig hamnat där hon hamnade i livet. Jag gjorde ett bättre val, därför är jag där jag är (underförstått = jag riskerar inte att råka ut för samma som henne).

Det är stora krav vi ställer på oss själva när vi tror att tankens kraft kan ändra på allt här i livet.

Vår hjärna är tydligen så avancerad att den kan tänja på alla naturens lagar, ändra på gener och kroppsliga defekter, en riktig supermaskin!

Och den här föreställningen, att man med tanken kan ta sig ur allt från psykiska besvär till fysiska åkommor, det gör att man känner sig väldigt misslyckad när man inte kan det. Det verkar ju så lätt! Alla andra kan det ju!

Även vi som dras med ofrivillig barnlöshet tror innerst inne att om vi bara stressade mindre, bara drack lite mindre kaffe, kanske tränade mer, kanske skrattade mer, åt mer vitaminer, kanske spenderade mer tid i naturen, då skulle minsann det där barnet komma.

Det är mitt fel att jag inte lyckas med det alla andra lyckas med.

Och då väljer man att inte berätta. Bryt tystnaden om ofrivillig barnlöshet.