I veckan presenterades en undersökning som gjorts av Kyrkans tidning över prästers syn på vigselrätt, arbetsordning inför vigselgudstjänst och brudparens hållning till vigselns konfessionalitet.
Det som framför allt uppmärksammades i media var att var tredje präst någon gång hade blivit ombedd att tona ner talet om Gud.
Undersökningen skapade rubriker, många direkt felaktiga som presenterade undersökningen som om var tredje brudpar ville tona ner talet om Gud.
I korthet kan man säga att undersökningen var undermålig och rapporteringen var katastrofal.
Av landets 4500 präster svarade 216. Här är fördelningen över landet också ojämn. I Stockholm svarade till exempel 16 av stiftets 381 präster och i Lunds stift svarade 28 av stiftets 477 präster.
Rapporteringen av undersökningen passades in i föreställningen om Sverige som ett sekulariserat land och Svenska kyrkan trosliv som något knepigt att förhålla sig till. Slutsatsen om att svensken önskade ickekonfessionella vigslar av kyrkan drogs.
Vi var många som inte kände igen det som beskrevs.
2014 skedde drygt 14 000 vigslar i Sverige enligt Svenska kyrkans ordning. Det är en tredjedel av landets samtliga vigslar och trenden är att allt fler väljer att gifta sig antingen borgligt eller genom ett annat samfund. Om
det skall definieras som ett problem eller inte låter jag vara osagt.
Sverige påstås ibland vara världens mest sekulariserade land. Svenska kyrkan och andra samfund har på goda grunder ett högt förtroende vid exempelvis krishantering och kyrkbyggnaderna uppskattas för sin skönhet och möjligheten till enskild kontemplation och ljuständning.
Men den kristna riten i vardagen är främmande för många på samma sätt som att de livstydande berättelser som en gång var stora och gemensamma tolkningsmönster.
Samtidigt visar återkommande undersökningar att den sekulariserade svensken har ett stort andligt behov som identifieras som individuellt. Över hälften av svenskarna tror på en större verklighet och en högre kraft och som man ibland också ger namnet Gud.
En inte ovanlig utsaga är att jag tror inte på den gud som kyrkan tror på. Jag tror inte på en gubbe på ett moln.
Jag menar att detta är själva motorn i det som vi kallar för sekularisering. Sekulariseringen är i första hand språklig och handlar om gudsbilder och kommunikation.
Den antropomorfa gudsbilden med en gubbe på ett moln är givetvis inte heller kyrkans tro, även om den givetvis som just en bild av Gud kan få rymmas också. Men det är föreställningen om kyrkans tro som är sekulariseringen. Att den är felaktig är kyrkans fel.
Min erfarenhet är att de som skulle be prästen att ”tona ner talet om Gud” egentligen säger att de inte vill ha ett kyrkligt språk som de är ovana vid och som gestaltar en gudsbild de inte vill kännas vid.
Sekulariseringen är en språklig fråga och en attitydfråga som främst åligger kyrkan att arbeta med.
Den präst som i mötet med brudparen lyckas gestalta en genuin glädje och en gudsbild i den språkdräkt och de tolkningsmönster av tillvaron som brudparet bär med sig kommer aldrig att bli ombedd att ”tona ner talet om Gud”. Kanske tvärtom.
Detta framkom inte i undersökningen, vilket inte heller var dess uppgift, men framför allt inte i den ofta felaktiga rapporteringen i media där föreställningen om den dogmatiske och högtravande prästen lever kvar.
Verkligheten ser annorlunda ut.
Jag hoppas att undersökningen för det goda med sig att den ingjuter mod till fortsatt frimodigt självkritiskt språk- och attitydarbete i Svenska kyrkan.
Vi har kommit längre än vad vi tror.