Annie Lööf har nu varit partiledare för Centerpartiet i fyra år.
I egenskap av ledarskribent på centerpartistiska Östersunds-Posten under flera år, så har jag vid flera tillfällen genom åren kritiserat Annie Lööf och den så kallade Stureplanscentern.
Min kritik har inte alltid varit populär.
I partiet råder numera en destruktiv konsensusfilosofi. Ingen verkar vilja ha en öppen debatt om partiets politik, allt som andas ”gräl” uppfattas som obehagligt och alla diskussioner håller man internt.
Förra årets EU-val lyfte moralen i partiet, vilket innebar att man klarade spärren på fyra procent i riksdagsvalet. Man nådde 6,11 procent i höstas – ett resultat som var 0.4 procentenheter sämre än krisvalet 2010.
Jag hoppas att Annie Lööf inte anser att valet 2014 var en framgång, bara för att Centerpartiet minskade minst bland Allianspartierna.
Partiet lyftes av EU-valet förra året, dels beroende av lågt valdeltagande och dels eftersom personval spelade stor roll. I Bryssel agerar Fredrick Federley som en lojal allierad till Annie Lööf.
De traditionella kärnväljarna, det vill säga lantbrukarna, sitter tysta.
I egenskap av landsbygdsminister så fick Eskil Erlandsson ett fick visst gehör för sin politik, bland annat vid förhandlingar om EU:s landsbygdsprogram.
Erlandsson levererade och gav centerpartiet en trovärdighet bland lantbrukarna.
Idag sitter Eskil Erlandsson och Annie Lööf i opposition och har små möjligheter att konkret leverera något till kärnväljarna.
Under det senaste halvåret så har partiet försökt skapa en bild av att Annie Lööf är redo att axla ledarrollen för Alliansen.
Men man bör då vara medveten om att Centerpartiets relativa styrka beror främst på krisen hos Moderaterna, efter partiledningens avgång.
Under Annie Lööfs ledning har partiet idag utvecklats till ett identitetslöst parti.
Hoppet för Centern är att Kristdemokraterna, under Ebba Busch Thors ledning, i nästa val försvinner ur riksdagen och att hemlösa KD-väljare går till Centerpartiet.
Ett annat hopp är att missnöjda moderater väljer bort Sverigedemokraterna och istället söker sig till det företagsvänliga Centerpartiet.
Det är ju i allt väsentligt företagare som Centern flirtar med, vilket innebär att man vänder sig till en begränsad väljargrupp.
I debatter och utspel upprepas ordet ”entreprenör” så ofta att de flesta väljare känner sig exkluderade av partiet. Senast idag i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
De flesta svenskar är ju varken företagare eller entreprenörer, även om Stureplanscentern vill få oss att tro det.
Ett sådant parti kommer aldrig bli stort.
Timbrofalangen, som Annie Lööf tillhör, har haft ambition att fasa ut det gamla gardet med traditionella samförståndsinriktade centerväljare och istället locka till sig nya högerinritade grupper.
Det tycks som att Annie Lööf vill skapa en svensk variant av det amerikanska republikanska partiet, där ett nedmonterat välfärdssystem spelar en viktig roll.
Hon eftersträvar en ”kanadensisk” utveckling, vad gäller stor och framgångsrik arbetskraftsinvandring. En ambition som inte är kopplad till den svenska verkligheten.
Sverige kommer aldrig bli som Kanada.
”Jag är hellre med i ett fyra-fem-sex-procentsparti som vill något, som har en riktning, än ett 20-procentsparti utan ryggrad”, sa EU-parlamentarikern Fredrick Federley vid en kampanjkickoff inför EU-valet 2014.
Ett sexprocentsparti tillför inte mycket, partiet blir beroende av andra, som en utbytar krydda i den politiska mixen.
Kanske en fusion med KD kan utveckla partiet, men idag famlar Centerpartiet och Annie Lööf mest omkring i politiken.
Bristen på interndebatt är förödande eftersom partiets utveckling stannar av. Alltför många tror att man tjänar på att vara en ja-sägare.
Inte ens enskilda och starka centerpartistiska kommunalråd runtom i landet verkar våga eller vilja rösten.
Partiet har tidigare lockar till sig aparta röster som Alexander Bard, men även de har ledsnat nu när det mest nyliberala retoriken har tonats ner.
Avsaknaden av en vital intern partidebatt är illavarslande för Centerpartiet.