2010 lämnade jag såväl riksdagen som partiet som idag leds av Anna Kinberg Batra – Moderaterna.

Den 16 augusti 2014 uppmanade Fredrik Reinfeldt det svenska folket att öppna sina hjärtan.

Talet hyllades av många men inte av alla.

Valundersökningar visar att tiotusentals väljare, varav många moderater, av upprördhet i valet en månad senare gav sin röst till Sverigedemokraterna (SD). Det räckte förmodligen för att makten skulle glida alliansregeringen ur händerna.

Att talet kommer att hamna våra i historieböcker råder nog ingen tvekan om.

För det var med det som det politiska landskapet i Sverige bytte skepnad.

Från att den politiska konflikten under 100 år handlat om höger-vänster kom det att bli tripolärt. Vänster, höger och nationalistiskt/invandrarkritiskt.

Inget unikt i så fall för så här ser det ut i många andra länder. Mest tydligt kanske i Frankrike där man nu talar om tre jämnstarka partier; högern, vänstern och Nationella Fronten.

Efter det danska folketingsvalet närmar sig Danmark denna situation. Och förverkligas opinionssiffrorna i Sverige är vi också där om tre år.

Den tripolära strukturen ställer de politiska strategerna inför nya utmaningar.

Nu räcker det inte att vinna mittenväljaren längs en traditionell höger-vänsterskala för att erövra makten.

Partierna måste också positionera sig rätt längs den nya konfliktlinjen som går från total öppenhet till extrem nationalism. Kort sagt att forma en politik för migration/integration som uppfattas som attraktiv av väljarna.

Till att börja verkade dock etablissemanget ha lyckats undkomma den nya politiska konfliktlinjen. Ty decemberöverenskommelsen (DÖ) var inte bara ett sätt att isolera SD.

Givet att att de partier som ställt sig bakom DÖ höll en någorlunda gemensam linje i invandringsfrågan slapp man att ta ställning till den nya konfliktdimensionen och den politiska striden kunde fortsätta längs de gamla hjulspåren.

Så var kalkylen men redan ett halvt år efter DÖ syns sprickor i enighetsfasaden.

Inte minst Moderaterna har bytt fot under Anna Kinberg Batras (AKB) ledning och förespråkar nu en mera restriktiv hållning i invandringsfrågan. Men även hos Socialdemokraterna kan spåras en viss kursomläggning.

Detta kan bara tolkas som att de partier som ingått DÖ inte litar inte på varandra. Och varför skulle de? I en demokrati handlar det om att attrahera så många väljare som möjligt.

SD:s väljare är nu så många att det vore märkligt om de andra partiernas stateger inte föll för frestelsen att locka över dem till det egna partiet innan konkurrenten lyckats med den saken.

Alternativt att kratta manegen så att ett framtida samarbete med SD inte skulle uppfattas som alltför stötande.

För moderaternas vidkommande kan man peka på ytterligare en förklaring till omläggningen. Reinfeldts utspel var inte förankrat i partiet lika lite som den överenskommelse alliansregeringen träffade med Miljöpartiet 2011 om att införa Europas mest generösa invandringspolitik.

Hittills har AKB tassat försiktigt fram. I huvudsak har hon fört Reinfeldts arv vidare. Så också vad gäller DÖ som hon energiskt försvarar. Men i praktiken positionerar hon sig för att DÖ ska falla.

AKB vet att hennes öde avgörs av partiets tunga företrädare: kommunalråden och förbundsordförandena.

Flera av dessa har öppet kritiserat DÖ och det ligger nära till hands att uppfatta kritiken som en uppmaning till AKB att närma sig SD och att skrota den generösa invandringspolitik som Reinfeldt sjösatte.

AKB vill alldeles säkert behålla sin position som partiledare.

Makten är ljuvlig – så ljuvlig att för den kan många heliga kor kan slaktas. Också uppmaningen att öppna sina hjärtan.

Lyssna på väljarna och lyssna på partiets gräsrötter. Där finns långt mera klokskap och erfarenhet än den man hittar bland partiets alla experter och spindoktorer.

Tänk på att i en demokrati hämtas makten från väljarna.

Tas inte väljarna på allvar lurar politikerföraktet runt hörnet.