Att det nu faktiskt tycks bli en kärnkraftsavveckling i Sverige är visserligen inte formellt ett resultat av ett politiskt avvecklingsbeslut (som kärnkraftsavvecklingen i Tyskland).

Ändå låg det mycket sanning i ett ilsket utbrott av en moderatpolitiker när besked om ytterligare reaktorsavveckling kom: ”Socialdemokraterna sitter i knät på Miljöpartiet!”

Stängningen av kärnkraftsreaktorer är den största MP-segern under regeringstiden!

Men MP-ledningen har inte skrutit så det hörts särskilt tydligt.

Det är en felaktig strategi om Miljöpartiet ligger lågt med miljöframgångar för att inte trampa socialdemokratiska tillväxtdyrkare på tårna.

Det är och förblir människans relation till miljön som är det unika för Miljöpartiet.

Detta har väljarna sedan länge förstått och därför har Miljöpartiet sedan sin tillkomst i början av 80-talet åtnjutit i särklass högst förtroende bland samtliga partier när det gäller ”miljön”.

Det är i huvudsak det förtroendet som gjort att MP inte blev en dagsslända och att det nu finns gröna partier i parlament och regeringar i alla världsdelar.

Naturligtvis har också annat spelat en roll: den gröna fredspolitiken (bland annat kritiken mot vapenexport till diktaturer), den grundläggande jämställdheten mellan män och kvinnor, ofta med krav på 50/50 representation i partistadgarna, kravet på human migrationspolitik (som fått SD att utmåla MP som huvudfiende), ifrågasättandet av den lutherska arbetsmoralismen (bland annat med friåret), skepsisen mot traditionell ledarkult (manifesterad i två språkrör istället för en ledare).

Men MP har aldrig uppnått annat än ensiffriga förtroendetal för allt från äldreomsorg till ekonomi, medan det för ”miljö” alltid handlat om förtroende på 50-procentsnivån.

Så är det också idag (DN 29 juni), dock med en skillnad: MP:s förtroendesiffra för miljö är nu klart under 50 procent och för första gången sedan Fälldins antikärnkraftsepok kan en miljökonkurrent skönjas – Centerpartiet.

Visserligen har Gustav Fridolins envisa skolkampanjande säkert bidragit till att MP:s förtroendetal för skolfrågor är två-tre gånger så högt som för alla andra områden, vid sidan om miljön.

Men fortfarande är det en avgrund mellan 8 procent för skolfrågor och 40 procent för miljön.

Faktum är att MP utöver kärnkraftsavvecklingen haft betydande miljöframgångar i regeringen – men ibland får man ett intryck av att man smyger med dem.

På partiets hemsida lyfter man under rubriken ”Gröna avtryck i statsbudgeten” fram satsningar på naturvård och järnväg, bådadera viktigt men okontroversiellt.

Däremot nämns inte bensinskattehöjningen, som är en fundamental byggsten i varje seriös klimatpolitik. Det är något att skryta med för ett grönt parti!

Men det känns nästan som om MP skäms lite.

Det är dags att MP till fullo inser att de som skriker högt om bensinpriserna aldrig någonsin kommer att rösta grönt hur mycket MP än pratat om annat.

Däremot är risken överhängande att en del av de gröna kärnväljarna, som tänker mer på livskvalitet än på materiell kvantitet, kan börja tycka att kompromisspriset för regerandet är för högt.

Politik handlar om allt, men för Miljöpartiet handlar det framförallt om miljön.