Enligt Arbetsmiljöverkets rapport över arbetsplatsolyckorna 2014 inträffade 53 olyckor med dödlig utgång. Över 3000 arbetsolyckor som ledde till frånvaro inträffade i byggbranschen.

För alltför många kommer sommarjobbet på bygget bli en ruskig upplevelse.

Inte bara för att man kastas ut i en värld som alltför ofta motsvarar fördomar och schabloner, utan för att det är rent farligt.

Alltför många gånger har jag sett unga killar – nästan bara killar – kliva ut på ett tak utan minsta skydd, utan minsta aning.

De överlever tack vare reflexer och snabbhet, och kan därefter fortsätta machotraditionen med att strunta i selar och ställningar. Ända tills de ramlar. För det gör de.

Har de tur slår de sig bara lite lagom, tillräckligt för att skryta med. har de otur får de men för livet.

Det här är ett stort problem för branschen, men eftersom de dominerande parterna – fackförbundet Byggnads och arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier – trots allt inte samlar flertalet av de som är mest i riskzonen bör vi titta på andra lösningar.

Vid sidan av det får arbetsmarknadens parter försöka komma på hur de ska kunna organisera de minsta företagen och de som jobbar där.

För det är på de minsta företagen okunskapen och nonchalansen är störst.

Inte på företaget med femton anställda, utan hos enmansföretagaren, eller hos de som har två eller tre anställda, och som inte har råd med vare sig skyddsutrustning eller utbildning.

De som tar ett anbud på att byta taktegel, där kostnaden för relevant skydd driver upp det priset till en nivå där kunden tackar för sig.

För så är det idag – att priset för säker arbetsmiljö har blivit något att konkurrera med.

När dessutom kunderna är privatpersoner – villaägare – som inte kan bedöma om jobbet är säkert eller inte, så är det lätt att börja slira med säkerheten.

Detta i kombination med ren okunskap gör att arbetsmiljön för de mest ovana blir minst sagt farlig.

För att inte tala om hur lätt det är att tiga och ta emot, när man äntligen (!) fått chansen att tjäna lite pengar, hos kompisens pappa som har en skåpbil och stege på taket.

Man ska ha klart för sig alltför mycket av debatten om arbetsmiljö av tradition utgår från de stora byggföretagen, där det finns kranar och hissar och skyddsombud, och där de nyaste inte får jobba vare sig riskfyllt eller ensamma.

Men verkligheten inte riktigt ser ut så, i villaförorten.

Själv skulle jag vilja att arbetsmiljöbrott skulle anmälas direkt till polisen, istället för till en obefintlig arbetsmiljöinspektör.

Därefter skulle kostnader för arbetsmiljö kunna vara avdragsgilla för företag, och slutligen ska naturligtvis byggutbildningen innehålla långt mer säkerhetstänkande.

Dessutom måste privatpersoner få veta att de kan ställas till ansvar om snickaren trillar ner.

Vi ska inte ha fler unga grabbar som ramlar ner, oavsett om de överlever, eller om de aldrig kommer hem igen.

Och nånstans ligger också en del i attityden till risker, och hur den skiljer sig från de största företagen till de minsta.

Det är därför det är mycket märkligt att det fortfarande ses som mer modigt att ge sig ut på ett tak utan skydd eller sele, än att säga nej till det.