Jan Björklund tycker att svenska barn är för curlade. I en debattartikel i Expressen tar han sina egna barn som exempel.
Som om Björklunds familj utgör någon slags norm för hur resten av samhället ser ut.
Vi får höra historier om bortskämda ungar som får allt de pekar på, som ställer krav på sina föräldrar snarare än tvärtom och som får på tok för många julklappar.
Och sådana barn finns. Problemet är bara att det är deras föräldrar, ofta från en priviligierad medelklass, som sätter bilden för vad som ska betraktas som sant för hela samhället.
Sanningen är också en helt annan. Svenska barn växer upp under alla möjliga förhållanden. Förhållanden som är så långt ifrån den bild Björklund återger.
I Sverige finns ungefär 230 000 barn som lever i familjer vars inkomst inte räcker till det mest grundläggande. Det finns barn till traumatiserade föräldrar, barn som upplevt krig och enorma svårigheter.
I Sverige finns barn till arbetslösa eller utförsäkrade föräldrar. Det finns barn till föräldrar med fysisk eller psykisk ohälsa.
Detta är den smärtsamma sanningen om Sverige som förvärrades genom borgerlig skattesänkarpolitik, urgröpande av välfärden och privatiseringshets.
Istället för att curlas, ser så många barn hinder efter hinder byggas upp framför dem. Det finns så många barn som samhället borde sopa banan för genom en politik för ett jämlikt Sverige.
Det är också extra provocerande att just Björklund pratar om curling, som under åtta år hade ansvar för skolan vars fundamentala uppgift är att uppnå ett mer jämlikt samhälle. Denna uppgift nedmonterade han.
Skillnaderna mellan skolor växer och det är de barn med sämst förutsättningar som halkar efter. Elevens bakgrund har fått ökad betydelse för skolresultatet, mycket på grund av det fria skolvalet.
Det fria skolvalet har lett till att privilegierade grupper väljer bort vissa skolor på bekostnad av strukturellt diskriminerade grupper. Vi har idag skolsystem som lämnar en stor grupp elever därhän medan en annan grupp drar ifrån, ett skolsystem där elever från olika bakgrunder aldrig träffar varandra.
Detta skapar ojämlika förutsättningar för resten av livet. Detta beror inte på curling, utan är konsekvenser av en politik som ökat ojämlikheten istället för att bekämpa den.
Hur kan curling ens verka som den mesta akuta frågan i Sverige när det som faktiskt är riktigt allvarligt är ökade klassklyftor, barnfattigdom och en ojämlik skola? Varför får inte dessa barn och deras föräldrar en röst?
Nu har vi en rödgrön regering. Det Socialdemokratiska studentförbundets förhoppning är att det också märks i politiken och i debatten.
Bekämpa arbetslöshet, minska skolsegregationen, bygg bort bostadsbristen och stärk välfärden. Ge oss ett jämlikt samhälle där alla barn får en bra skolgång, en trygg uppväxt och en meningsfull fritid.
Det borde vara debattens och politikens fokus. Det minsta vi kan göra är att ha en verklighetsförankrad debatt där Jan Björklunds trångsynta medleklassperspektiv inte är den rådande.