I en debattartikel på SVT Opinion skriver författaren Eva Swedenmark att det ställs andra krav på kvinnliga politiker i maktpositioner än för manliga politiker och att kvinnorna granskas med andra ögon än männen.
Jag håller med Swedenmark i den delen av hennes analys. Det råder olika måttstockar för manliga och kvinnliga politiker.
Kvinnor får alltför ofta representera mjuka värden och personliga erfarenheter i politiken och det finns en besatthet av utseende, kläder och frisyrer. Männen däremot, förutsätts stå för styrka och beslutsamhet och de uttalar sig ofta i sakfrågor.
När man läser vidare i Swedenmarks text blir man snabbt varse om att hon själv hemfaller åt den typ av kategorisering hon anklagar sina kritiker för.
Är man politiker på vänsterkanten och heter Gudrun Schyman eller Margot Wallström så ”rättar man sig inte i det system där många ängsligt försöker passa in i maktstrukturer formade av män”.
Är man kvinna och toppolitiker på den borgerliga sidan är det ”inte tillräckligt att hålla fram tre kvinnliga partiledare inom Alliansen som bevis för att utvecklingen gått framåt”.
Swedenmarks dystra beskrivning av att knappt något hänt de senaste tjugo åren, är en orättvis beskrivning av utvecklingen.
Kvinnliga politiker i alla partier, har fått kämpa mycket hårdare än sina manliga kollegor för att ta sig upp till toppositioner. Deras kamp har öppnat upp dörrar för andra kvinnor utanför politiken att våga och vilja göra politisk karriär.
Låt mig ta min partivän, Birgitta Ohlsson (FP) som ett exempel. I februari 2010 när hon utnämndes till EU-minister blev hon varse om hur det är att vara kvinna och toppolitiker.
Kritiken lät inte vänta på sig och många ifrågasatte hur hon skulle klara av att vara minister och en bra mamma samtidigt? Under samma mandatperiod blev tre av hennes manliga ministerkollegor småbarnspappor.
De gratulerades medan Birgitta fick försvara sig med att hon var ”gift med en modern man och inte med en dinosaurie”.
Historien tar inte slut där. Debatten om kvinnliga toppolitikers familjeliv har tagit ny fart igen.
Annie Lööf (C) väntar barn i höst och Ebba Busch Thors (KD) blev mamma nyligen. Bådas magar har ofrivilligt hamnat i rampljuset och varit föremål för hetsiga debatter men denna gång kopplat till livet som småbarnsmamma och partiledare.
Visst finns det finns mycket kvar att göra innan vi har ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika möjligheter. Men politiken är faktiskt ett område där vi har visat att det går att skapa förändringar.
Detta väljer Swedenmark att bortse ifrån. Istället begår hon samma grova fel som sina kritiker. Fast hon går steget längre och ställer kvinnor mot kvinnor, utifrån deras politiska tillhörighet.
I Swedenmarks värld kan man omöjligt ha gjort sig förtjänt av ett politiskt toppuppdrag om man är; kvinna, liberal, borgerlig eller leder ett parti i Alliansen.
Och det sorgliga med den här analysen är att den kommer från en kvinna som påstår sig vara bekymrad över utvecklingen.