Snart har ännu en sommar passerat och starten på såväl jobb som skola kommer allt närmre. Detta är ett faktum vi sällan ser ljust på.
Men det är klart – det beror på vem man frågar.
För somliga innebär sommaren nämligen ökade påfrestningar. När socialtjänsten, vården och BUP tar semester lämnas familjer med relationsproblem och missbruk åt sitt öde, vilket drabbar inte minst barnen.
Skolan och ordinarie fritidsverksamheter har uppehåll och viktiga vuxna och vänner är på semester. Många barn och unga lämnas ensamma med sin oro, ängslan och rädsla.
Därför menar jag att våra samhälleliga institutioner inte kan och får ta sommarlov. Behandlingar och insatser kunna påbörjas och genomföras även under de tre sommarmånaderna och verksamheter måste förbli öppna.
Historiskt har denna lott – att se till att barn och ungas sommarlov är trygga och fyllda av mening – delvis tillfallit sommarkollot. Under 70-talet övergick denna verksamhet från att vara en statlig angelägenhet till att bli ett ansvar för den enskilda kommunen.
Men idag är det stor variation mellan hur kommunerna uppfyller detta ansvar.
Hos somliga fungerar kollot fortfarande som en kompensation för barn som av olika anledningar behöver samhälleligt stöd under sommaren, medan det i andra kommuner istället har förskjutits till att fungera som en offentligt finansierad fritidsverksamhet som riktar sig till alla barn, oavsett behov.
Inte minst inom Stockholm stad, vars kolloverksamhet varit föremål för min forskning, är den här förändringen tydlig. Det har resulterat i en verksamhet som riktar sig till målgrupper som har råd att betala de allt högre avgifterna.
Stockholms sommarkolonier har blivit till ett medelklassprojekt där vistelsen på kollo är något som planeras in mellan ridläger och utlandssemestern.
Den integrationstanke som finns formulerad i stadshusets policy för stadens koloniverksamhet är också svår att fullfölja. Integration kräver en blandning av barn från olika grupper och inte bara de som har råd att betala den dyra kolonitaxan.
Inte heller uppfylls målet att nå de grupper som enligt politiska beslut ska prioriteras. Allt färre barn kommer från de som anses vara i mest behov av en organiserad fritidssysselsättning.
Barn och ungdomar från resurssvaga familjer, invandrarbarn och barn med funktionshinder återfinns inte på stockholmskolonierna.
Frågor som berör sommarkolonins uppdrag och hur kommuner runt om i landet tillgodoser barns behov såhär års är viktiga.
Jag menar nämligen att utvecklingen hos dessa verksamheter i sig kan ses som ett symptom på nämnda, övergripande, samhällsproblem: att viktiga institutioner är stängda eller går på sparlåga under sommaren.
Att kunna åka på sommarkollo är en bra lösning för flertalet unga, inte minst de som har det svårt. Därför tycker jag också att det är dags att lyfta den politiska frågan om huruvida det är rätt att finansiera en ibland missriktad fritidsverksamhet med offentliga medel.
Sedan har vi de grupper av barn och unga vars stödbehov sträcker sig bortom sommarkollots potential. Om det uppstår problem i deras familj i maj får det inte dröja till september innan en behandling påbörjas.
Och det här får inte bli en fråga för den enskilda kommunen. Redan idag är variationerna för stora mellan kommunernas beredskap och handlingsmöjligheter att tillgodose barn och ungdomars behov.
Barns rätt till skydd, stöd och hjälp måste ombesörjas även under sommarlovet.