Vilka minns Joe Hill?
Allt fler, tycks det, efter alla evenemang under det pågående hundraårsminnet av avrättningen av den svenskamerikanske agitatorn, arbetarledaren och textförfattaren.
Nu är rätta tidpunkten för att ta initiativ till ett permanent svenskt Joe Hill-center.
Och det är Alice Bah-Kuhnke som bör skrida till verket, kulturministern som visat intresse för medborgerliga rättigheter, inte minst i samband med att filmen Selma hade premiär i Stockholm.
Uppmärksamheten kring Joe Hill (1879-1915) blev större än vad många politiskt intresserade väntat sig – i Gävle och övriga Sverige, i Chicago, Salt Lake City och övriga USA.
Böcker, utställningar, seminarier och konserter har avlöst varandra. I Gävle visas en gripande utställning om martyren.
I Chicago lyssnade jag på Jan Hammarlunds framträdande på klubben Hideout Inn första maj. Den dagen var till och med en delegation från svenska LO på plats på Haymarket Square i Chicago.
LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin var inbjuden att tala, och höll ett radikalt tal till minnet av Haymarketmartyrerna (de fyra anarkister som hängdes 1887 och som blev upphovet till förstamajmanifestationerna världen över).
Baudin hedrade även Joe Hill, inte minst genom att citera den klassiska repliken: ”Sörj inte, organisera”.
Man behöver inte vara särskilt erfaren av kremlologiska analyser, för att inse vidden av detta.
Socialdemokratin och LO har alltid hållit syndikalismen på armlängds avstånd. Inte nu.
Också mot den bakgrunden är det realistiskt att ett statsråd från Miljöpartiet engagerar sig för ett Joe Hill-center. Det har ju en del syndikalistiskt präglade frihetliga inslag i sina ideologiska rötter.
Joe Hill är unik i den internationella arbetar- och fackföreningshistorien, inte bara för att han blev martyr, utan för att han lyckades entusiasmera och organisera de lägst ställda i arbetslivet, immigranter och andra motsvarigheter till dagens gästarbetare.
Låt inte intresset för hans gärning ta slut med årsdagen av hans avrättning den 19 november.
I USA har var och varannan stad historical centers om färgstarka personligheter och avgörande händelser – som strejker och massakrer.
I Lawrence norr om Boston finns ett center om den stora textilarbetarstrejken 1912, en av milstolparna för labor och IWW (Industrial Workers of the World).
I Chicago föräras feministen, fredspristagaren och suffragetten Jane Addams ett museum.
Jag tillbringade ett par timmar där i samband med att jag följde LO-delegationens besök i staden i maj.
Liknande nedslag har jag gjort i Boston, Detroit, New York och Jamestown NY under mina reportage- och researchresor i USA.
I det individualistiska USA är facket involverat i nationens historia, även om det ibland döljs under andra etiketter.
I den svenska modellens kulturarv har inte fackföreningsrörelsen samma självklara plats.
I Chicago fick Joe Hill den hittills största offentliga begravningen.
Dokument som skickades från fängelset i mormonstaten Utah till en skamfylld anhörig brändes av släktingen i fråga. Däremot finns mängder av sidomaterial som har upptäckts under åren och som förtydligar bilden av organisatören från Gävle och IWW.
För det kollektiva minnets och folkbildningens skull är det på sin plats att ett Joe Hill-center permanentas. Det som har skett och sker under minnesåret är en god grund för detta.
Nu väntar vi på dig, Alice Bah-Kuhnke.