I juni 2003 besökte jag Irak tillsammans med MP-kollegerna Gustav Fridolin och Jabar Amin. Vid en av våra rundturer i Baghdad såg vi plötsligt tusentals sysslolösa män utspridda på måfå i en liten park.
De verkade handfallna, chockade, som om de nyss varit offer för en större katastrof. Det var precis vad de hade.
Först hade de några månader tidigare körts över av den folkrättsstridiga militära USA-invasionen av Irak, sedan hade de blivit arbetslösa när USA-ockupanternas chef Paul Bremer med ett penndrag upplöste den irakiska armén.
Kanske var det några av just de männen, före detta officerare, som ett årtionde senare utnyttjade det ständigt accelererande kaos som följde på ”befrielsen” av Irak för att skapa vår tids kanske grymmaste, men också effektivaste förtrycks- och terrorapparat: Daula islamiyya f-il ’Iraq w-al Sham, eller Daesh som den kallas på arabiska.
Eller IS – Islamiska Staten, som enligt en av de färskaste analyserna hämtar sin styrka från sekulära, cyniska militära och politiska maktspelares hämningslösa utnyttjande av vilsna arabiska och muslimska ungdomars vanföreställning om att fundamentalistisk islam kan rädda dem från arbetslöshet, utanförskap och ett liv utan framtidshopp (Reuter: Die Schwarze Macht, Der Spiegel 2015).
Framväxten av IS är naturligtvis inte den enda orsaken till dagens massflykt till Europa.
Den arabiska vårens urspårning till militärdiktatur (Egypten) eller kaos och inbördeskrig (Syrien, Jemen, Libyen) har djupare rötter.
Europas och USA:s medansvar för den arabiskmuslimska världens oförmåga att skapa stabila demokratier, som ingen behöver fly från, är av betydligt äldre datum än Irakkriget 2003.
Det handlar om kolonialism, imperialism, exploatering och inte minst det blödande sår som den 48-åriga, illegala israeliska ockupationen av Palestina innebär.
Därför är det bra, och nästan rörande, att till och med Folkpartiet manar till solidaritet med flyktingarna (till exempel Jan Björklund och Cecilia Wikströms inlägg ”Nu måste EU visa större solidaritet” i Svenska Dagbladet den 8 september).
Det är annat ljud i skällan än så sent som i januari i år då Folkpartiet gick ut med SD-anpassade krav om ”tydligare arbetslinje” i integrationspolitiken, språkkrav för medborgarskap, fler tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta och försörjningskrav för anhöriginvandring.
Kan man lita på att Folkpartiets nypåkomna solidaritet med arabiskmuslimska flyktingar verkligen på allvar handlar om att återfinna socialliberala rötter?
När jag tillsammans ett tjugotal andra EU-parlamentariker besökte Irak strax före USA-anfallet för att försöka bidra till en fredlig krislösning, blev jag av bland annat nuvarande FP-riksdagsledamoten Fredrik Malm (Sydsvenskan 15/2-03) beskylld för att stödja förtryckardikatorn Saddam Husseins påstådda utveckling av massförstörelsevapen – ett påstående som numera de flesta, inte minst efter Hans Blix viktiga insatser, har erkänt var en propandalögn.
För egen del kunde jag hänvisa till en FN-beräkning att 260 000 oskyldiga civila irakier skulle dödas på grund av en invasion (Sydsvenskan 18/2-03).
2006 beräknande medicintidskriften The Lancet att överdödligheten bland irakier på grund av kriget varit 655 000.
Men Folkpartiet ville att Sverige skulle skicka stridande trupper mot Irak!
När nu en massflykt pågår kan det vara nyttigt att påminna sig att vårt ansvar inte bara handlar om ”godhet” utan också om att sona vår skuld till Mellanöstern, där vår inblandning aldrig seriöst har handlat om att främja demokrati och mänskliga rättigheter utan mest om att utnyttja och exploatera.
Sverige har inte tillhört de värsta syndarna, trots vapenfabriken i Saudiarabien.
Men om Folkpartiet haft makten 2003 skulle vi alltså med svensk militär ha deltagit i den olagliga invasion vars direkta resultat, Islamiska staten, nu utgör en huvudorsak till massflykten.
För att Folkpartiets nypåkomna flyktingengagemang inte bara ska verka hyckleri när folkopinionen blir mer flyktingvänlig, vore de klädsamt med en ursäkt till oss som försökte undvika den ödesdigra Irak-invasionen 2003.