Fyra ”måste”, tre ”behöver” och fem ”ska”. Det blir resultatet när åtta miljöorganisationer på SVT Opinion utmålar hur vi skapar ett framtida svenskt klimatledarskap – ett oerhört angeläget mål som förtjänar analys och eftertanke.
”Vi behöver en svensk klimatlag” säger miljöorganisationerna.
Det är lätt att ställa sig bakom, men en ambitiös klimatlag är ingen garanti för framtiden; lagar urholkas med ett enkelt riksdagsbeslut vilket vi nu ser med Storbritanniens Climate Act.
Det måste även finnas incitament för konsumenter och näringsliv att bidra till omställningen.
”Regeringen måste driva en tuffare linje i EU”. Det är helt riktigt – men att, som organisationerna gör, ensidigt fokusera på år 2040 är fel. Sverige har idag en akut strid med EU om vår rätt att ha lägre skatt på förnybara, klimatsmarta drivmedel än på fossila.
Här behöver regeringen bli tuffare och miljöorganisationernas tydliga stöd skulle definitivt hjälpa oss att vinna i Bryssel.
Organisationerna kämpar för en nationell politik för halverad köttkonsumtion. Att äta mindre rött kött är absolut en klimatgärning, men fokus bör vara på den klimatpåverkan som en viss konsumtion och produktion medför – det finns förstås även grönsaker med hög klimatpåverkan som bör undvikas.
Om statsmakten pekar ut vad som ska bort från tallriken riskerar vi en backlash för riskerar vi en backlash för hela klimatarbetet.
Sverige är världsbäst på att göra biodiesel och biobensin av avfall, rester och grödor. Svensk biogasteknik firar framgångar över världen och svenska elbilar tycks vara på väg att erövra Kina, världens största bilmarknad.
Men många svenska miljöinnovationer blir inte kommersiella. Det vill organisationerna råda bot på med ett statligt innovationsstöd, men historiskt har industristöd sällan varit effektivast.
Flera aktörer från finanssektorn vittnar om att det inte råder brist på riskvilligt kapital varför statlig inblandning riskerar att tränga ut privata satsningar. Ofta är det bättre att stimulera forskning och skapa en stark hemmamarknad för produkterna.
Vore det inte bättre även denna gång?
”Vi vill därför att regeringen ställer krav på koldioxidredovisning för alla banker” är att sparka in öppna dörrar – finansmarknadsministern har redan aviserat sådana krav.
Det viktiga är vad man ska göra med siffrorna; klimatet räddas inte av ännu ett redovisningskrav – och här behöver politiken bestämma sig.
Riksdagens Pensionsgrupp ville att AP-fonderna ska ta större hållbarhetsansvar, men backade när (M) och (L) inte ville ställa sådana krav. Här finns utrymme för den som vill axla ledartröjan.
Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF och de andra anger att deras krav ”säkrar vårt välstånd och vår konkurrenskraft”. Det är en viktig ambition.
Men med så många frågetecken, så starkt fokus på måsten och så lite incitament för näringsliv och konsumenter att själva ställa om, så har vi merparten av resan framför oss.