Kungen fyller 70 år idag. Gratulerar.
Det är en gratulation som naturligtvis handlar om ålder. Men det finns också anledning till att gratulera kung Carl XVI Gustaf till den utmärkta analys av sitt uppdrag, som han levererade i SVT:s dokumentär Ensamt Majestät.
Medan medierna tog fasta på, ja bli inte förvånad nu, kungens förhållande till medierna, fanns kungliga erfarenheter och insikter om andra relationer som gick under medieradarn.
Det faktum att monarkin sluppit allt direkt politiskt inflytande innebär att monarkin blivit starkare. Torekovskompromissen 1971 beskrevs av dåvarande statsministern Olof Palme som att monarkin i Sverige nu bara var ett penndrag från att avskaffas. Det verkade troligt då.
Men nu kan vi konstatera att kompromissen innebar att monarkin, och kungahuset, slapp den statusresa neråt som den svenska partipolitiken dragit på sig. Det sas också i kompromissen att monarken istället bara skulle ha ceremoniella uppgifter, såväl inåt som utåt.
Bara och bara. När kungahuset slapp förknippas med snabbföränderliga politiska händelser och kunde koncentrera sig på den långsiktiga utvecklingen i Sverige, stärktes istället Sveriges statsskick.
Nu blev uppdraget att representera och med moderna ord vara ett varumärke, för Sverige.
Kungen påpekade i intervjun att han inte gillar ordet makt, men inflytande kallas informell makt. Också denna satte kungen ord på.
Det finns fler finesser med att stå utanför partipolitiken. Partierna representerar sina väljare, statschefen representerar hela befolkningen. Som kungen påpekade, är det en förmån att få vara med och representera landet.
Dessutom är det intressant att en majoritet av svenskarna vill att det ska vara så. De vill ha monarki och vill inte byta den mot republik. Med tanke på de senaste årens händelser får det väl anses som ett mer och mer välgrundat ställningstagande. Statschef Åsa Romson någon?
När medierna väljer att göra sak av kungens reflektion av hur tonen i det snabba informationssamhället försvårar respekt, öppenhet och vänlighet, så bekräftar de bara vad kungen säger.
Detta är en synpunkt som alla som varit utsatta för ett mediedrev vet är sann. Och när samma sak händer en enskild journalist, brukar den personen protestera högljutt.
Oförmågan att lyssna till de bärande elementen i ett samtal, och tendensen att koncentrera sig på sig själv och det som är mer perifert, ger en slutsats:
Mediernas förmåga till förvrängning kan vara oändlig. Men intresset för fakta, och vad som är betydelsebärande på sikt, kan det vara lite si och så med.
Det vet kungen. Och det vet en hel del av mediekonsumenterna.
Det kan vara en bidragande anledning till att en majoritet fortfarande stödjer monarkin. Och medierna kanske medverkar till det stödet, vare sig de förstår det eller inte.