Vi måste hitta en mer konstruktiv lösning än att hämndlystet hänga ut näthatarna. De så kallade nättrollen är ofta inga monster, utan människor som känner sig osynliggjorda och utanför i samhället.
I TV3:s Trolljägarna tänder Robert Aschberg facklan, packar med sig grepen och ger sig ut på monsterjakt på sedvanligt manér. Villebrådet är de människor som med hat och hot trakasserar andra på nätet.
Det är lätt falla för Aschbergs buffliga bondförnuft som får allt att verka så enkelt: Idioter på nätet förtjänar att hängas ut och skämmas. Efter en dos av sin egen medicin kommer de sedan automagiskt att foga sig och bli snälla.
Eller inte.
Jag delar Aschbergs oro över den skada som troll på nätet orsakar. Ord är inte bara ord. Ord är skarpladdade vapen som måste hanteras varsamt. Ord skadar. Ord kan döda. Därför måste vi också hitta en långsiktig lösning på problemet. Några timmars sensations-tv driven av hämnd är inte nog.
20-åriga Moa Grützelius levererar en klarsyn som resten av programmet saknar. Moa utsattes för vidriga trakasserier som nästan kostade henne livet. Ändå lyfter hon blicken och gör förövaren mänsklig, på ett sätt som Aschbergs journalistiska bakhåll inte förmår. Hon får frågan om vad hon tycker om killen som trakasserade henne, och svarar:
”Jag tycker synd om honom.” Hon får frågan om varför hon tror att han trakasserade henne, och svarar: ”Han kanske mår dåligt och mår bättre av att dra ner andra.”
Moa har rätt. Hennes slutsats stämmer väl överens med alla de samtal jag haft med människor som avreagerar sig genom att hata och hota andra på nätet. Deras berättelser är förvånansvärt lika.
De berättar att de känner sig utanför samhället, att de upplever att ingen bryr sig om dem, att ingen lyssnar, att de inte är värda något, att de lika gärna skulle kunna dö. Allt detta exploderar sedan i förfärliga utbrott på nätet. Ofta beskriver de att de känner ångest över vad de gjort när utbrottet gått över. Det vet att de skadar, men precis som en alkoholist kan finna tillfällig tröst i flaskan, så finner de en tillfällig tröst vid tangentbordet.
Huvudmålet måste vara att få dessa människor att sluta skada andra och sig själva genom sitt beteende. Det kommer de inte att göra om de upplever att samhället stöter bort dem ännu mer. Därför måste vi hitta en mer konstruktiv lösning än en offentlig skampåle i TV3.
Genom preventivt arbete kan man ta reda på vad som ligger bakom det deras aggressiva beteende på nätet och börja göra något åt grundproblemet istället för att bara sätta plåster på symtomen.
När preventivt arbete inte räcker måste man skilja på allmänna otrevligheter och lagbrott. Otrevligheter inom lagens ram måste vi tyvärr lära oss att leva med. Rena lagbrott – förtal, hot och uppmaning till våld av det grova typ som Moa utsattes för – ska polisanmälas, hanteras av rättsväsendet och leda till påföljd.
I dag prioriterar polisen inte dessa brott. Man säger att det inte går att hitta trollen. Det är inte sant.
Enligt Friends nätrapport 2014 känner 8 av 10 ungdomar till vem som trakasserar dem. I de fall där förövaren är okänd, så får man ju anse att ”Trolljägarna” är ett utmärkt bevis på att det ofta går att hitta dem ändå. Polisen går inte bet på grund av anonymitet eller dåliga lagar, utan på grund av ointresse och dåliga prioriteringar.
Troll spricker bara i solen i sagornas värld. I den verkliga världen är de sällan de monster de framställs som. De är människor som i brist på positiv uppmärksamhet tar den uppmärksamhet de kan få på andras bekostnad.
Vi kan hjälpa både trollen och de som drabbas av dem, men inte genom godtyckliga skampålestraff. Vi måste se människan bakom trollmasken, arbeta förebyggande och se till att polisen tar faktiska brott på allvar.