Det är inte lätt att vara förälder, det är inte lätt att vara barn och det är definitivt inte lätt att stå i skottlinjen för den hysteriska kroppsfixering som enligt normen fått härja fritt sedan tidernas begynnelse.

Pappa Daniel bekymrar sig för sin nioåriga dotter som sedan sexårsålder lider av fetma. I debattartikeln ”Min dotter är tjock, kan vi prata om det” beskriver han åren där han över sin dotters huvud exkluderat henne i kriget mot viktkurvan.

Han skriver att dottern för länge sedan förstått att hon är annorlunda jämfört med andra barn, detta trots att hans idoga försök att undvika kroppshets.

Pappa Daniel menar att han i likhet med andra barn till jojobantande föräldrar vet att fetma är ett tabubelagt och förbjudet samtalsämne.

Istället för att kämpa ensam mot sin dotters övervikt bjuder han henne på ett bett av kunskapens frukt och vips kommer svaren på frågorna hon alltid undrat över.

Svaren på varför hon är annorlunda, varför hon inte får äta chips när hennes vänner bjuder, varför hon bara får äta en bit vattenmelon när kompisen slukar resten av frukten i skålen. Pappa Daniel vill  ha svar på en fråga, han undrar: ”Hur ska prata kilo med min dotter?

Varsågod. Ta emot och sätt tänderna i mitt saftigt, krispiga äpple. Jag ska göra mitt bästa för att besvara din fråga.

Ämnet fetma är komplext och enligt min erfarenhet är ämnet svårt därför att vi gör det svårt.

Jag förstår dig Pappa Daniel. Jag förstår att du känner oro för din dotters fetma och att du är rädd på många plan. Rädd att din dotter kommer bli sjuk på sikt, dö i förtid men kanske mest rädd över att hon inte befinner sig i normen för hur en flicka i den åldern ska se ut.

Barndomen varar under en väldigt kort tid i människans liv, men är samtidigt den tiden som gör mest avtryck. Att i tidig ålder bli medveten om att ens kropp är ett fel som måste åtgärdas kan få ödesdigra konsekvenser.

Barn ska leka, upptäcka världen och sig själva. Inte ha ångest över sin kropp.

Jag talar av egen erfarenhet eftersom jag sedan sexårsålder varit medveten om att min kropp inte passat in i smalhetsnormen. Det var ett helvete att växa upp med den självbilden.

Mina föräldrar som bara ville väl skapade omedvetet ett krig mellan mig och mat, ett krig som pågår än i dag. Ett krig som fick mig att smygäta (kanske därför kurvan hos din dotter är oförändrad sedan tre år tillbaka, förbud fungerar sällan), ett krig som fick mig att vilja skära bort min mage, fick mig att börja hata min kropp och till och med vilja dö.

Självkänsla som självförtroende är starka ledord, något vi strävar efter. Som förälder är det en grundläggande självklarhet att kämpa för sitt barns bästa.

Vi vill att våra barn ska må bra, känna sig tillfreds och acceptera sig själva. Ett sätt att hjälpa barn att stärka självkänslan är att acceptera dem.

Svaret på din fråga är således: Prata inte vikt med din dotter. Låt henne vara barn på lika villkor som hennes kompisar.

Fundera på hur familjens livsstil ser ut i sin helhet. En sak är säker, vi ska alla dö förr eller senare.

Fram tills den dagen vi dör lever vi och visst vore livet fantastiskt om det kunde leva och må bra utan ångestladdad kroppsfixering.

Fotnot: I Opinion Live den 27 oktober debatterades ämnet barn och övervikt