Att simma var ingenting jag lärde mig i skolan eftersom man på den tiden fann det rimligt att utifrån föräldrakrav särbehandladla mig med anledning av mitt somaliska ursprung och kön.
Gympa, musik och det absoluta tabut, sex- och samlevnadsundervisning, var förbjudet för mig.
Till skillnad från mina manliga släktingar fick jag aldrig vara med i simhallen med mina klasskamrater eftersom det ansågs vara ett hot mot min familjs, och klanens, heder.
Min kropp skulle vara täckt och jag skulle skyddas mot svenskarnas promiskuitet.
Allt jag önskade och drömde om som barn var att bli bemött och behandlad på lika villkor som mina klasskamrater. Det var inte förrän i sommar som jag, 31 år gammal, lärde mig att simma.
Min make hävdar att jag är på en sjuårings nivå, med hals och mun stundom under vatten och ryckiga simtag.
Det är jättekul att simma och svalkande under varma sommardagar. Det är också en livförsäkring i ett land omgivet av vatten och med många sjöar.
Därför fann jag det glädjande att både Ibrahim Baylan och Tobias Billström under våren och sommaren identifierat problemen med bristande simkunnighet, och att problemet utmärker sig särskilt bland barn i invandrartäta områden.
Den efterföljande debatten var däremot en besvikelse. Enligt Billström förekommer ”omvänd diskriminering” inom sim- och sexualundervisningen och att så många som en fjärdedel av eleverna i vissa skolor är frånvarande från simlektionerna.
Flera skribenter, däribland Ulf Bjereld och Emma Leijnse, reagerade negativt på uppgiften. Den senare beskrev det som en ren lögn vilket också blev temat för replikutbytet som följde.
Dunkla partipolitiska intressen drev debatten bort från barnperspektivet. Enligt den nya läroplanen får inte elever undantas från undervisning, ändå förekommer det än i dag. I vissa fall handlar det om att lärare och rektorer inte vågar ta strid med föräldrarna, vilket jag själv har erfarenhet av.
Som pedagog har jag mött mammor som vill undanta sina döttrar från exempelvis lek med pojkar och jag vet att det inte alltid är lätt att ta den striden. Icke desto mindre är det tjänstefel att låta bli.
I andra fall kan regelverket kringgås genom systematisk frånvaro. För några innebär det att aldrig lära sig simma, vilket är förenat med livsfara. För andra innebär det bristande kunskaper om sitt underliv och sexuella hälsa.
Sydsvenskans egen undersökning fastslog att en skola i Malmö tillåter undantag för två flickor i simundervisningen av religiösa skäl. Att det förekommer är fruktansvärt, men viftas lättvindigt bort i Sydsvenskans artikel som enstaka fall.
Det irriterar mig. Jag tror inte reaktionen varit densamma om det handlat om två flickor i Bromma.
Det ska också sättas i kontrast till sommarens alla drunkningsolyckor. Att visa respekt till andra levnadssätt och livsåskådningar är en fin gest som jag verkligen uppskattar.
Att blunda för etnisk, religiös eller könsbaserad särbehandling är emellertid ett beklagligt misstag.