Här ses bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) äta middag med en högerextremledare och en man som är anmäld för hets mot folkgrupp.
På bilden, som är tagen i juli 2015, syns bostadsminister Mehmet Kaplan äta middag tillsammans med bland andra Barbaros Leylani och Ilhan Senturk. Den senare är svensk ordförande för den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna.
På bilden, som är tagen i juli 2015, syns bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) äta middag tillsammans med bland andra Barbaros Leylani och Ilhan Senturk. Den senare är svensk ordförande för den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna. Foto: SVT
Debattinlägg

”Turkiets hatretorik mot armenier måste upphöra”

Turkiet ·

”Tystnaden, likgiltigheten och ointresset gentemot dessa krafter blir lika skadlig som ett aktivt stöd. Ett exempel på detta är hur bostadsminister Mehmet Kaplan nu har dragits in i Leylani-affären. Kaplan och MP har självklart tagit avstånd och fördömt Leylanis uttalanden, men det hade nog varit önskvärt av ett statsråd att veta vem man umgås med och därmed skänker legitimitet till,”
skriver Vahagn Avedian.

Om debattören

Vahagn Avedian
Talesperson för Armeniska riksförbundet i Sverige, doktorand i historia vid Lunds universitet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Vid det här laget är väl vida känt vad den numera f.d. viceordföranden i Turkiska riksförbundet, Barbaros Leylani, skanderade mitt i Stockholm under en manifestation som Azeriska riksförbundet hade anordnat i anslutning till Karabach-konflikten.

Videon när han ropade ”död åt armenierna” medan åhörarna jublar blev snabbt en viral nyhet som kom att spridas i alla medier.

Nu är händelsen polisanmäld från flera olika håll samtidigt som en tillsynes djupt ångerfull Leylani har offentligt beklagat det hela.

Det var nog förväntat att Leylani skulle tvingas avgå, att Turkiska riksförbundet tar avstånd från honom och hans uttalande samtidigt som talets grava natur skulle kräva rättsliga konsekvenser. Allt annat hade varit otänkbart med tanke på talets grava natur.

Dock bör man se uttalandet och, än värre, publikens jubel, i ett större sammanhang där de azeriska och turkiska statsledningarna aktivt och ohämmat ingjuter denna aggression och hat gentemot armenierna.

Azerbajdzjans president Ilham Alijev har vid upprepade gånger kallat armenierna som landets ”fiende nummer 1” och hotat att återta Karabach med våld.

Medan alla världsledare manade till lugn efter de hårda sammandrabbningarna i Karabach i början av april så uttalade Turkiets president Erdogan sitt stöd för Azerbajdzjans militära aktion och hoppades att ”de ska komma segrande ur striderna” och att ”Turkiet står vid Bakus sida ända till slutet.”

Denna hållning är knappast något man skulle kalla för en försoningens politik. Både stater utövar ett embargo mot Armenien med syfte att tvinga armenierna till underkastelse.

Alijev och andra regeringsrepresentanter har uttryckt detta på ett flagrant sätt: ”välstånd utan Karabach eller fattigdom med Karabach”. Man ska driva Armenien till den gradens fattigdom att ”folket kommer att till och med sluta tänka på Karabach”.

En likadan politik bedrivs sedan länge av Turkiet i försök att på samma sätt tvinga armenierna att släppa kravet om folkmordets erkännande.

Ingendera politik kommer nog att föra dessa folk närmare varandra.

Det är denna hatpolitik som tyvärr sipprar ner i de respektive samhällena och eldar på nationalistiska känslor som sedan i Stockholm utmynnar i uppmaningar om att ”låta blodet rinna.”

Man kan förfäras över att någon står mitt i Stockholm och uttalar liknande saker medan en skara jublar åt hans ord, men roten till problemet är just politiken och uttalanden hos respektive nationers ledare och deras ställningstagande som eggar till dessa känslor.

Turkiets och Azerbajdzjans ambassader skulle till exempel kunnat ha gått ut med ett eget meddelande men av förståeliga skäl har det varit knäpptyst från deras sida.

Det är det som är mer oroande än en persons uttalande och en handfull skaras jublande.

Sett från vårt perspektiv har omvärlden, tvärtemot vad vissa skulle tro, en högst aktiv roll i denna process. Vi tenderar alltför ofta att reagera i efterhand än i förebyggande syfte. Tystnaden, likgiltigheten och ointresset gentemot dessa krafter blir lika skadlig som ett aktivt stöd.

Ett exempel på detta är hur bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) nu har dragits in i Leylani-affären.

Kaplan och MP har självklart tagit avstånd och fördömt Leylanis uttalanden, men det hade nog varit önskvärt av ett statsråd att veta vem man umgås med och skänker därmed legitimitet till.

Detsamma skulle man säga om regeringens förhållning till ledare som man i trängt situation skulle nog snarare fördöma och avsäga bekantskap med.

Det är omvärldens velande gentemot despotiska ledare som Erdogan och Alijev som sanktionerar och möjliggör att denna hatiska retorik kan propageras och i värsta fall till och med skörda människoliv.

Det är i ljuset av detta som omvärldens erkännande av folkmordet 1915 och Karabach-befolkningens rätt till självbestämmande som en del av grundläggande demokratiska värderingar blir än viktigare och inte bör försummas.

Edmund Burkes citat är alltjämt gällande: ”Det enda som krävs för ondskans triumf är att de goda männen inte gör något.”

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.