Jag har inte badat utomhus i år, av naturliga skäl.

Det har ju inte varit någon sommar att tala om, med undantag för några riktigt varma dagar i maj. Och då hann det inte bli tillräckligt varmt i vattnet för att det skulle vara njutbart att bada, eller ens doppa sig.

Men jag har förstått att jag är rätt ensam om det.

Sedan i slutet av april har sociala medier svämmat över av statusuppdateringar om morgondopp i 15 grader kallt vatten, och bilder på huttrande arbetskamrater med gåshud och blåa läppar som stolt deklarerar att de blev först i kompisgänget med att bada, i år igen. Finns det egentligen någonting som är viktigare att skrika ut på sociala medier än att man har badat? Nej det verkar inte så.

Ju kallare desto bättre och ju tidigare på året desto större bedrift, har jag förstått. Som om ni som plågar er själva helt frivilligt är lite, lite finare än oss andra tråkmånsar.

Vi som badar för att det är skönt, alltså enbart för vår egen njutnings skull. Och låt oss nu vara helt ärliga – det är inte skönt att bada om det inte är minst 22 grader varmt i vattnet. Det är därför de allra flesta av oss väljer varmvatten när vi duschar till exempel.

Jag känner en sådan enorm trötthet när det kommer till människor som badar trots att de håller på att frysa ihjäl.

Som envisas med att skryta om det där morgondoppet i mars och som kallar oss som badar för att det är skönt, för badkrukor. Och jag orkar inte väja för en enda gubbe till som kutar förbi mig på stranden för att komma först i vattnet.

För ja, nio gånger av tio är det en man som känner det där trängande behovet av att doppa sig först och att sedan skryta om det för alla andra.

Jag har ingen vetenskaplig undersökning i ryggen när jag säger att det handlar om kön, men jag har desto mer erfarenhet. Hur många gånger har det inte flugit sand över mig när den blekfete mannen med ålderskomplex knappt har fått på sig badbyxorna innan han galopperar över stranden för att hinna före frugan och barnen i vattnet. Jag har tappat räkningen.

Ändå är det inte det värsta.

Nej, det värsta är när han kikar upp över ytan, våldsamt slänger med huvudet från den ena till den andra sidan så att det skvätter iskallt vatten på alla som råkar befinna sig i närheten, och sedan skriker att det var JÄTTEVARMT! Och att alla som inte badar är badkrukor.

Varför beter ni er såhär? Har det blivit så viktigt med prestationer, att ni känner att ni måste prestera även när det inte finns något att prestera i?

Det känns så sorgligt på något sätt, att så många känner att de måste vara bäst på något, även på semestern. Att det måste finnas något att vinna i, och att skryta om.

I ren protest blir jag för varje sommar som passerar stoltare och stoltare över att tillhöra gruppen ni kallar för badkrukor.

Vi som överlever utan gillamarkeringarna som ni får när ni har pinat er i iskallt vatten i början av våren.

Vi som faktiskt badar av den simpla anledningen att det är skönt.