DAGISFÄLLAN Många barn klarar fint att börja tidigt på dagis. Problemet är att det i förväg kan vara svårt att veta vilken människa som har ett robust nervsystem och vilken som har ett känsligare. Vissa barn har en hjärna som är extra sårbar för stress. Små barn behöver vad föräldrar i urbefolkningar alltid gett sina ungar. Var nära de minsta hela tiden. Barn mår bäst när de vuxnas grundstämning är lugn och glad. Inte lugn och ledsen, inte glad och uppspelt utan lugn och glad. Då har barnet tryggheten i ryggen, skriver Rigmor Robért.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren”, skriver psykologen Eva Rusz, ”riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer.” (Aftonbladet 2012-05-08)
Eva Rusz har rätt. Vi lever i moderna samhällen, i storstadsmiljöer och med högteknologi. Men det föds inga moderna barn. Små barn är som andra däggdjursungar helt beroende av sina föräldrar och hur dessa bemöter varje barns behov.
Vi är sociala varelser. Liksom ston med föl tycker om att vara en flock brukar småbarnsföräldrar trivas med andra barnfamiljer. Ett föl eller ett lammunge kan inte dia en slurk hos vilken mamma som helst i hagen. Stoet och tackan gillar att vara med andras ungar men känner igen sin egen. Bandet mellan mamman och hennes unge kallas anknytning eller prägling. Sådana unika band finns i normala fall också mellan mor och barn. Och mellan barnet och dess familjemedlemmar. Betydelsen av präglingen är inte trivial för utvecklingen, utan kan påverka allt från språksinne till relationer senare i livet. Apungar som inte får tillräcklig kroppskontakt med sin mamma utvecklar beteenden som vid alkoholism och andra beroendesjukdomar.
Många barn klarar fint att börja tidigt på dagis. Problemet är att det i förväg kan vara svårt att veta vilken människa som har ett robust nervsystem och vilken som har ett känsligare. Vissa barn har en hjärna som är extra sårbar för stress. Barnet tycks då ”överreagera” på negativa känslor som rädsla, övergivenhet, skam, ledsnad, vrede. Vad händer om vuxna i omgivningen inte märker, inte har tid eller tillrättavisar barn med så ”onödigt” starka reaktioner? Då kan det uppstå ett glapp mellan hur barnet faktiskt upplever sin omgivning och hur de vuxna påstår att världen är. Barn anpassar sig. Kan lära sig trycka undan ”felaktiga” känslor. Men dom finns kvar, inbyggda i personligheten.
Att känna sig övergiven när man är liten kan vara som att falla i ett inre tomrum. Barnet kanske inte skriker eller visar utåt att det känns så. För blir det inget gensvar – om mamma eller pappa inte kommer – ja, då är det ingen idé att försöka signalera. Barnet ger upp och vänjer sig vid känslan av lågintensiv stress.
Senare, i tonåren, kan den oförklarliga känslan finnas kvar. Den brusar upp vid en motgång, en besvikelse, när man känner sig utanför. Hur kan tonåringen tackla denna otäcka inre tomhetssmärta? Kanske genom att svälta sig eller hetsäta, dra ut på stan med gänget, avreagera sig genom att slåss. Genom att klottra på husväggar och tågvagnar, söka närhet i tillfälligt sex, skära sig eller dricka sig full.
Erfarna barnläkare som professor Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman säger att svenska barn sedan flera decennier verkar må allt sämre även i jämförelse med barn i andra västländer: ”Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon.” (DN Debatt 2010-05-15)
Och psykoterapeuter, som Eva Rusz eller jag, möter vuxna medmänniskor med svårigheter i sina parrelationer och i förhållandet till sina barn. Har man svårt att identifiera egna känslomässiga behov kan man ställa orimliga krav på sin partner. Och vid emotionella påfrestningar öppnar sig kaos. Man vet inte hur problemen kan lösas. Ger hellre upp än håller ut när relation går in i ett smärtsamt kapitel. Man litar inte på att starka band ska hålla.
Så vad ska vi göra?
Back to basics. Det föds som sagt inga moderna barn. Små barn behöver vad föräldrar i urbefolkningar alltid gett sina ungar. Var nära de minsta hela tiden. Bär gärna med dig barnet i kroppskontakt när du går, lagar mat, jobbar, tvättar. Då lyssnar barnen till de vuxnas småprat. Barnet känner kroppskontakt och vet att näring, beskydd och tröst hela tiden finns inom räckhåll.
Barn mår bäst när de vuxnas grundstämning är lugn och glad. Inte lugn och ledsen, inte glad och uppspelt utan lugn och glad. Då har barnet tryggheten i ryggen. Behöver inte vända sig om för att se över axeln att föräldern finns kvar, inte ängslas över föräldrars nyckfulla humör. Med trygghet i ryggen de första åren får barn självförtroende att vända sig utåt, gå till dagis och möta världen med upptäckarglädje.
Psykologer och psykiatrer talar om mindfulness, medveten närvaro. En metod att återhämta sig från stress. Att vara med små barn kan vara ett sätt att träna mindfulfulness. Släpp ältandet av jobbiga minnen, lämna din oro för kommande dagar – dela barnets stora Nu! Dela känslan att inte vilja vara någon annanstans och inte vilja göra något annat just då. Att vara lugna och glada med varandra – så känns villkorslös kärlek för barn.