Att tillåta insemination för ensamstående kvinnor blir inget annat än ett sätt att ge kvinnor möjligheten att skaffa barn utan att en pappa i efterhand kommer och krånglar om umgänge och vårdnad. Detta på barnets bekostnad då det förlorar sin rätt till halva sitt ursprung. Att slippa de här diskussionerna, bråken som det blir och eventuella stämningar är förstås rätt skönt för en ensamstående mamma, skriver Hanns Boris, från föreningen Pappa-Barn.

Runtom i Sverige är barnvagnar som förs fram av pappor ett allt vanligare inslag. Detta välkomnas och är förmodligen ett resultat av att olika regeringar i ett par decennium påtalat vikten av att männen tar ett större ansvar för sina barn. Bland annat har dessa regeringar infört pappamånader och bonus till de som delar på föräldradagarna. Samtidigt har antalet vårdnadstvister ökat, bara de fem senaste åren med över 30%. Vi är många som undrar varför. En av förklaringarna kan vara att det är fler män som vill vara med och ta hand om sina barn. Hämta och lämna dem på dagis, följa med till fritidsaktiviteter och träffa andra pappor över en fika på stan. Grannen gör så, bästa kompisen gör det och kollegorna på jobbet förstås. Många mammor kanske inte hade räknat med att mannen de valde att skaffa barn med har en längtan att få göra allt detta tillsammans med sin son eller dotter. De hade helt enkelt inte räknat med att stöta på patrull när de efter en tid verkställer sina planer när de vill gå isär, ha ensam vårdnad och hela boendet. Kanske redan innan barnet är fött till och med.

Att tillåta insemination för ensamstående kvinnor blir med andra ord inget annat än ett sätt att ge kvinnor möjligheten att skaffa barn utan att en pappa i efterhand kommer och krånglar om umgänge och vårdnad. Detta på barnets bekostnad då det förlorar sin rätt till halva sitt ursprung. Kvinnor har idag i stort sett veto över sitt barn även om det finns en pappa med i bilden. Exempelvis har jag som man inte rätt att begära ett faderskapstest även om jag är övertygad om att det är jag som är pappa till ett barn. Det är bara mamman som kan begära att jag ska göra faderskapstest. Dessutom är det bara mamman som kan bestämma om jag ska få del av vårdnaden över barnet, om jag inte vänder mig till tingsrätten förstås. Där är dock chanserna små. Höll nästan på att glömma barnbidraget som betalas ut till mamman om inte hon går med på något annat.

Att slippa de här diskussionerna, bråken som det blir och eventuella stämningar är förstås rätt skönt för en ensamstående mamma.

Men pappan är viktig för ett barn oavsett om de lever tillsammans, träffas varannan vecka eller varannan helg. Vi vet att 195 000 barn under 18 år träffar sin pappa en gång i månaden, mer sällan eller aldrig. Det är ungefär ett av tio barn. Just de här barnen är extra utsatta för att inte klara av skolan med fullgoda betyg. De kan hamna i fel gäng och därmed dra på sig en kriminell erfarenhet, som till slut blir föremål för tingsrätterna. De är också mer representerade bland unga som begår självmord.

2009 gjorde Statens folkhälsoinstitut en genomgång av barn och ungas psykiska hälsa. Den visar att barn som växer upp med en ensamstående förälder leder ökad risk för psykiska problem. Exempelvis har barn som växer upp med en ensamstående mamma psykiska besvär i större utsträckning, medan barn som växer upp med en ensamstående pappa har större koncentrationssvårigheter. Barn som inte växer upp med någon av sina biologiska föräldrar är de som mår allra sämst. Till och med utsattheten för att omkomma eller skadas svårt i trafiken är större för barn som växer upp med en ensamstående förälder, än för barn som växer upp i andra familjeförhållanden.

Sen är det även skillnad på varför man lever med en ensamstående förälder. Är det så att den andra föräldern avlidit har barnen lättare att gå vidare i livet. Men väljer den andra föräldern att inte ha någon kontakt eller ta ansvar för sitt barn, eller barnet inte vet vem den andra föräldern är, lider barnet mer av detta.

Kort och gott, barn behöver båda sina föräldrar och i synnerhet papporna behöver bli mer delaktiga i barnens uppväxt och liv. Istället för att samhället ger signaler om att papporna inte behövs är det mer välkommet om regeringspartierna, och för all del även oppositionen, kan komma med förslag som inkluderar båda föräldrarna i föräldraskapet istället. Dit finns det inga genvägar. Vilken väg vill regeringen gå?