Igår debatterades min bok Grip till varje pris. Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014 i riksdagen efter en interpellation från Rossana Dinamarca (V) till justitieminister Beatrice Ask (M).

Boken behandlar olagliga och regelstridiga metoder i jakten på klottrare i Stockholms tunnelbana som har tillåtits pågå i snart två decennier.

Tyvärr tycks justitieministern vara oförmögen att se den systematik i brotten som avslöjas i min bok.

Hon hävdade i debatten att regelverken ska följas men tycker samtidigt att myndighetstillsynen idag är tillräcklig. Det är uppenbart att så inte är fallet.

Det var också uppenbart att justitieministern i debatten relativiserade väktarbrotten i ljuset av att de jagar just klottrare, något som är barockt ur ett rättssäkerhetsperspektiv, i synnerhet som graffitimålare ofta är unga lagöverträdare som ska bygga upp ett förtroende för vuxenvärlden.

Det som kan tyckas vara en struntsak vid första anblick är i själva verket mycket allvarligt. Kommuner, myndigheter och framför allt det offentligt ägda Storstockholms Lokaltrafik, SL, har anlitat ett vaktbolag med det specifika uppdraget att i jakten på klottrarna bryta mot regler som är till för att värna rättssäkerheten vid brottsbekämpning.

Redan 1996 började SL anlita otillåtet civilklädda klotterväktare till att bedriva sådan spaningsverksamhet som det ankommer enbart på polisen att utföra.

De rörde sig över hela Stockholms län och kartlade och förföljde kända graffitimålare eller personer som bara klädde sig i hiphopkläder och därför kunde tänkas vara graffitimålare.

Strategin inbegrep ett olagligt spaningsregister med foton, vittnesmål som slirade på sanningen och bevittnade serier av klotterbrott istället för brottsförebyggande, synlig bevakning.

När det tidigare vaktbolaget 2003 blev ertappat med spaningsregistret deklarerade SL öppet att det fick vara slut på de civila väktarmetoderna. Men jag kan visa att SL i själva verket bildade ett nytt, skräddarsytt bolag med samma personal som tidigare i samarbete med en stor kollektivtrafikkoncern.

Det nya bolaget fortsatte med exakt samma metoder i det tysta – och gör det än idag, avslöjar jag i min bok.

Jag har gått igenom hundratals polisanmälningar om klotter, åtskilliga andra dokument, videoupptagningar och fotografier, lyssnat till vittnesmål från både gripna och före detta anställda.

Allt material visar en samstämmig bild och belägger att de tidigare, mer kortfattade mediegranskningar som har gjorts av verksamheten inte bara har varit helt korrekta utan att arbetsmetoderna är systematiska – fastän alla ansvariga hittills har avfärdat sådana uppgifter.

De bärande delarna i avslöjandet kommer inte från anonyma källor, som justitieministern påstod i riksdagen, utan från handfast dokumentation som klart redovisas i min bok. De vittnen som av förklarliga skäl har ställt upp på anonyma intervjuer enbart fördjupar och bekräftar den bild som handlingarna redan ger.

Det är klarlagt att bolaget, mer eller mindre med uppdragsgivarnas goda minne, bedriver civilklädd och dold polisliknande spaning- och utredningsverksamhet och att bolaget kartlägger och fotoregistrerar personer som gripits för klotter eller anses vara presumtiva klottrare.

Såväl SL som vaktbolaget har hittills förnekat uppgifterna i min granskning, t ex i SR P3. Det är inte så konstigt eftersom ett erkännande sannolikt skulle innebära slutet för verksamheten.

Men nekandet blir ihåligt: vaktbolaget hävdar att de inte bryter mot några regler, fastän så många handfasta dokument – inklusive deras egna interna rapporter – visar att de gör det.

Uppdragsgivaren SL hävdar å sin sida att de måste lita på vaktbolagets uppgifter och är uppenbart ointresserade av att deras entreprenör granskas.

Klotter väcker alltid heta känslor när det kommer på tal. Jag har hört allt från att klottrare ska låsas in och nyckeln kastas bort till att de ska skickas på straffarbete nakna i Norrland under myggsäsongen. Men rättssäkerhet måste gälla alla.

Självklart ska klotterbrott kunna beivras – på samma sätt som annan brottslighet. Men inte genom att en för uppgiften outbildad, privat, hemlig polis tillåts härja fritt.

Rättssystemet och de rättsvårdande instanserna måste vara transparenta och tillförlitliga. Regelverk måste hedras och följas. De finns där av en anledning.

Vi ska som medborgare kunna känna oss trygga med att vi lever i en rättsstat. Vissa provocerande brott ska inte helt godtyckligt göra förövaren laglös, utan alla brott måste beivras inom lagens råmärken.

Därför måste de politiker som ytterst styr och med skattemedel finansierar verksamheten nu sätta ner foten. Samhället ska inte finansiera rättsvidrig verksamhet.

Om ingenting görs signaleras däremot att rättssäkerhet är oviktigt i Sverige. Då riskerar metoderna att sprida sig, till andra delar av landet och till andra områden än klotter.