Vi är redo men våra händer är bundna.

Ingen som helst planering, ingen långsiktighet, inget hållbart tänkande, ingen samordning. Alls. Det är så den ser ut, Sveriges migrationspolitik, hösten 2016.

Den har fallit offer för ett politiskt spel, där Migrationsverket och ytterst regeringen, kanske för att rädda statsfinanserna inför kommande val, väljer kortsiktiga och ogenomtänkta lösningar.

Välfungerande verksamheter avvecklas. För ett par veckor sedan meddelade Migrationsverket att man stänger ett stort antal asylboenden som en följd av att allt färre människor har sökt skydd i Sverige under 2016.

Samtidigt aviserade kommunen att antalet platser skall minskas och att boenden skall ställas om från HVB till stödboende.

Regleringarna innebär stora omställningar på individnivå, främst för de drabbade, men även för personal inom verksamheterna.

I praktiken innebär det att verksamheter som idag är välfungerande skall avvecklas och medarbetare varslas. Resultatet blir att målgrupperna, vuxna som barn, hamnar i extrem utsatthet.

Deras strukturer rutiner och sammanhang försvinner när stödet för dem som kunnat erbjuda den tillvaron upphör. Ingen planering, ingen långsiktighet.

Detta är en verklighet som det i nödfall går att leva med, även om den skapar oro bland anställda som ofta inte vet om de har jobb från en dag till en annan. Men det finns en annan sida av verkligheten, som är betydligt allvarligare, för att inte säga direkt människofientlig.

Flera kommuner rapporterar om akuta lägen, där de inte har lägenheter till de nyanlända de blivit anvisade.

I Göteborg drar vi ner på stöd i verksamheter där barns behov hela tiden ökar.

Samtidigt håller vi, i samband med att 18-åringarna blir Migrationverkets ansvar, på att skapa ett gatubarnssystem, då ungdomar avviker från sina nya boenden (i en ny kommun) för att ta sig tillbaka till Göteborg i jakt på den tillfälliga trygghet de upplevt här.

Det nyss ingångna avtalet med Afghanistan kommer dessutom att innebära att dessa ungar går under jorden. I Göteborg arbetar man redan med en krisplan.

Det talas om modulbostäder, villavagnar, flytande bostäder och enkla hotell. 350 av de 800 som ska flytta till staden saknar ännu någonstans att bo.

I Jönköping används en bilhall som akutboende.

Här vädjar kommunledningen också till övriga kommuner i länet om hjälp med bostäder. Exemplen är många och inte ens krisorter som Gullspång och Hova i norra Skaraborg kan i dag erbjuda bostäder.

Vi har hamnat i ett läge där Migrationsverket och kommunerna konkurrerar på en redan tuff bostadsmarknad.

Migrationsverket behåller de lägenheter de hyr, men avvecklar tusentals platser på asylboende samtidigt som de lämnar det åt kommunerna att ta hand om de här människorna och ge dem bostad, utbildning och jobb.

Systemen och arbetet kring ungarna är inte längre rättssäkra.

Situationen är så allvarlig att kommunerna nu vänder sig till oss, som sitter med snart tomma anläggningar för vuxna, och frågar om de kan få hyra boenden till de nyanlända de blir anvisade, med kommentaren: Annars får de bo i tält. Och cirkeln är sluten.

Vi som jobbar med ensamkommande ungar kan inte länge garantera deras säkerhet och välbefinnande på grund av de förutsättningar regeringen ger oss.

Kortsiktiga lösningar som kommer att generera stora kostnader på sikt, med hemlösa ungdomar som i slutändan kommer att falla inom ramen för socialtjänstens ansvar, och som efter en sådan vända sannolikt kommer att vara i behov av vård, som då kommer att få köpas in för en dyrare peng, eftersom HVB-boendena är nedlagda.

Migrationsverket får det att låta som om det inte är något problem, trots att man mycket väl vet att det kom närmare 100 000 asylsökande under 2015, som nu är inne i systemet.

I år har kvoten fyllts på med 30 000.

Än så länge har det inte kommit så många ungar, men det finns faktiskt redan en massa ungar här. Ungar som vi nu håller på att diskvalificera till utanförskap av den allra grövsta sorten.

Glöm inte att vi pratar om barn som redan blivit svikna av det land de fötts till medborgare i och som nu hamnar mellan stolarna i det land de flydde till.

Allt är i fritt fall. Deras tillvaro och vårt system.

Vi får en koncentration av ensamma ungdomar i storstäderna, vilket i sin tur skapar de upplopp och oroligheter som blir allt vanligare. Vi får grupperingar av ungar i utanförskap, missbruk och kriminalitet. Alltihop en direkt konsekvens av regeringens skeva migrationspolitik.

Lösningen? I dag hävdar kommunerna att de inte har bostäder, utbildningslokaler eller lärare. Samtidigt som HVB-boenden töms, läggs ner och struktureras om.

Samtidigt som alla de lärare man anställt för att möta de ungar som kommit nya till Sverige, nu skall tömma sina klassrum. Det är inte utan att man undrar.

Planering, långsiktighet och samordning. Hur svårt kan det vara?

Varför inte göra om alla asylboenden efter folkhögskolemodell, där nyanlända inte bara erbjuds boende utan också en, för samtliga, obligatorisk utbildning i svenska?

Kunskaper i svenska språket måste prioriteras från första dagen. Integration förutsätter goda möjligheter till kommunikation, det är ingen nyhet. Och varför inte låta ungarna på HVB-boenden bo kvar där de bor?

Varför inte ta vara på den kunskap, erfarenhet, kompetens och organisation som redan finns? Vi kan, vi vill, vi är redo.

Ute i verksamheterna sliter vi dagligen för att få fortsätta hjälpa de människor i nöd som kommer till oss. Samtidigt fortsätter en statlig myndighet att kvotera ut nyanlända i blindo.

Utan att lyssna av hur de verkliga behoven ser ut.

Utan minsta försök till planering, långsiktighet eller hållbart tänkande. När de hade kunnat låta oss som har direkt erfarenhet av mottagandet, mobilisera, organisera och sköta jobbet.

Vi kan, vi vill, vi är redo.

Men våra händer är bundna av en ny migrationspolitik som är direkt människofientlig, ogenomtänkt och glappet mellan politisk fantasi och verkligheten har aldrig varit större.