Efter att jag läst igenom de kommentarer som skrevs i sociala medier gällande min medverkan om serien Skam i SVT Opinion live, så blir jag fundersam och ställer mig frågan – vilka är egentligen de verkliga begränsningarna i det nuvarande debattklimatet ?
Det är för mig uppenbart att vi står inför en stor utmaning gällande hur vi för dialog i samhället, i alla fall för oss som tror att dialogen är det främsta redskapet för att utveckla ett friskt, sunt och fruktsamt samhälle.
Det är inget nytt med falska nyheter, propaganda och sociala mediers snabba högerkrokar, men vilket är priset för det?
Kommentarerna riktade mot mig var i sin natur kränkande, rasistiska och milt sagt provocerande.
Inläggen skrevs innan jag ens fått chans att utveckla min ståndpunkt i sak.
Grundtonen i inläggen var att jag som svart kvinna är en fientlig motpart som inte bygger mina argument på principen om alla människors lika värde. Har antagandet blivit den meningsfulla dialogens värsta fiende?
Enligt min mening begränsar den insiktslösa dialogen oss i vår medmänskliga förståelse och empati.
Har vi blivit beroende av att i ett klick bekräfta vår egen världsbild och vårt ego och projicerar vi utan att reflektera i sak?
Jag står upp för alla människor i samhället oavsett etnisk tillhörighet, särskilt för de barn och ungdomar som av olika orsaker lever i psykisk ohälsa, fattigdom eller utanförskap.
Detta är en mångfacetterad problematik som präglas av stigmatisering, generaliseringar och i viss mån skam.
Lösningen på dessa tillstånd är enligt mig insikt och förståelsen för varandras utmaningar. Det krävs också kunskap och en stor dos empati.
Jag är självklart mot alla former av diskriminering, rasism och extremism för det är uppenbart destruktivt, skadligt och kontraproduktivt i en demokrati.
Just därför tycker jag att debattklimatet nu är bekymmersamt. Vad händer med de barn och ungdomar som växer upp i ett normaliserat landskap där dialogen präglas av antaganden, falska föreställningar och fördomar?
En miljö där reflektion, insikt och empati till viss del är marginaliserat.
Det är också därför jag inte upplevde serien Skam som riktigt trovärdig. Jag förespråkar en bredare belysning av samhällets olika delar.
Om man inte belyser samhällets olika utmaningar, problem och tillstånd så riskerar man att exkludera barn och ungdomar som lever i fattigdom,utanförskap eller andra missförhållanden.
Detta bidrar till en ökad stigmatisering och för individen, ett ökat lidande.
Serien är bra men jag skulle vilja se en mer inkluderande skildring av vårt samhälle, vår samtid och dess utmaningar.
Genom att föra dialog om det som är svårt i samhället så skapar vi en djupare förståelse och insikt över klass- och kulturgränserna. Förhoppningsvis leder detta till en konstruktiv dialog och något gott för hela samhället.
Utmaningar har vi gott om, men min fasta övertygelse kvarstår – att samhället utvecklas mer i ett inkluderande och lärande tillstånd än i ett samhälle som präglas av exkludering och misstro.
Jag kommer aldrig blunda för de barn och ungdomar som har det svårt och därför är detta min ståndpunkt, precis det som jag uttryckte under debatten.
Därmed inte sagt att Skam inte kan vara en underhållande och delvis lärorik serie. Men hur bygger vi ett debattklimat som är inkluderande, reflekterande och som hyllar insikt och förståelse?
Vi har mer att vinna på detta än något annat alternativ. Och i grund och botten så vill jag tro att alla föräldrar vill sina barns bästa.
Jag tycker den nuvarande samhällsdialogen stimulerar förakt, konflikt och misstro genom snabba antaganden och det är ingen bra start i livet oavsett vilken kulör, religion eller förutsättning man har.
Jag önskar ett forum där människor kan få tillgång till en bred insiktsfull dialog. För detta tycker jag har blivit en bristvara.