Vi jobbar för att få en lön och kunna försörja oss. Men är det den enda poängen? Knappast.

Tvärtom förefaller jobbet i dag stå för allt positivt i livet: självförverkligande, tillhörighet, existensberättigande, sammanhang och trygghet.

Därför anstränger sig samhället nu för att hitta på så arbetsskapande processer som möjligt – mitt i all teknikutveckling.  

Våra förfäder skulle garanterat haft svårt att förstå vad vi håller på med.

Nu kommer robotiseringen på bred front, och den kommer att få de hittillsvarande omstöpningarna av tillvaron att framstå som västanfläktar. Tänk bara på dammsugaren och gräsklipparen!

Länge var det enda en dammsugare kunde göra just att suga upp damm.

Det var du själv som släpade runt den och stod för omdömet när, var och hur länge den behövde vara igång. Nu kan robotdammsugaren själv kila fram ur sitt hörn, kolla läget, det vill säga se efter hur dammigt det är, göra sitt jobb och sedan dra sig tillbaka igen.

Du kan ställa in den så att den sköter sin uppgift när du inte är hemma. En robotgräsklippare fungerar på samma sätt – den behöver ingen maskinskötare.

Och dessa två förstfödda hemmarobotar utgör bara början på en revolution där hemma. Egenarbetet hemma kan minska med upp till en och en halv timme om dagen.

På jobbet kommer arbetsdagen att kunna minska långt mer än en och en halv timme. Om vi så vill. Många arbeten kommer överhuvudtaget inte att finnas kvar.

Andra kommer att kräva mindre människoarbetstid än i dag för en och samma uppgift. Frågan är främst hur långt vi vill gå i riktning mot det arbetsbefriade samhället.

Själv har jag svårt att tro att vi generellt skulle bli lyckligare av att leva i en drönartillvaro som den i bibelns paradis. Lycka är ju inte något vi kan skaffa oss, inte något vi kan konsumera, inte något som härrör från yttre förändringar.

Lycka ligger i det vi gör. Den skapas inuti oss. Det visste redan Aristoteles. Och mätningar av ”lyckan” i Sverige visar att denna inte ökat överhuvudtaget sedan 1950-talet, detta trots att bruttonationalprodukten trefaldigats.

Rätt hanterad kan nu robotiseringen föra mycket gott med sig: öka den mänskliga tillväxten, minska de nuvarande utmattningseffekterna av ett alltför slimmat arbetsliv, etcetera.

Men låt dig inte bländas av att robotarna kommer att sköta så mycket och dessutom göra det så bra.

Om det i framtiden bara blir ett fåtal som arbetar intensivt, drivna av en inre motivation, medan resten lever det lättjefulla och så kallat ljuva livet, övergår det nuvarande 2/3-samhället snabbt i ett 1/4-samhälle, eller för den delen ett 1/8-samhälle med ökat utanförskap och fortsatt vidgade klyftor.

Då kommer en uttalad minoritet att styra och äga allt, samtidigt som de har ansvar för att alla dessa robotar inte hamnar i destruktiva händer. Så vill vi ju inte ha det.

Men vad vill vi – ja, hur ska vi ha det med arbetet framöver? Hur kan robotarna hjälpa oss att bli lyckligare?

Det behövs nu många samtal mellan många.