Debattinlägg

Bristen på respekt äventyrar våra liv

Frilansjournalisten Klas Lundström:

ETIOPIENSVENSKARNA Kommentarer till artiklar och inslag om de gripna journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, tycks ha en sak gemensamt; undertecknarna väljer att inte betrakta frilansjournalisternas plats på den massmediala himlen med respekt och förståelse. I stället är tonläget på nätet och i samtal på gatan rått och i flera fall helt befriat från empati. Det skriver frilansande journalisten och författaren Klas Lundström.

Kommentarer till artiklar och inslag om de gripna journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, tycks ha en sak gemensamt; undertecknarna väljer att inte betrakta frilansjournalisternas plats på den massmediala himlen med respekt och förståelse.

I stället är tonläget på nätet och i samtal på gatan rått och i flera fall helt befriat från empati. Schibbye och Persson hade ett val, menar många. Visst, de hade inte behövt resa till en av världens mest oroliga platser. Men i takt med att de mediala landskapen ändrar karaktär ställs högre krav på den som vill berätta något med journalistiken som verktyg.

Till och med i SVT:s morgonsoffa, Gomorron Sverige, dök frågan upp i en intervju med Reportrar utan gränser: ”Befann de sig verkligen i Etiopien i egenskap av journalister?” undrade programledare Lotta Bouvin Sundberg.

Det är en synnerligen farlig fråga att kasta ur sig utan vidare. Den missvisar inte bara situationen och gör de krafter som har intresse av att misskreditera de båda reportrarna och deras reportageuppslag en björntjänst. Det visar dessutom på en spricka mellan ”etablerade journalister” och ”de andra”, de där frilansarna.

Sprickan är grundad i olika erfarenhetsportföljer och inställning till journalistiken i stort, men får i praktiken allvarliga konsekvenser då vi börjar betrakta journalister på olika sätt, med olika värdestatus beroende på deras arbetssituation.

Men nu när frågan ändå bortlagts kan den väl ändå ställas på riktigt: Vem behöver frilansaren?

Svaret är enkelt. Alla som på något sätt konsumerar journalistik. Redaktörer, läsare, samhället. Det låter smärre bombastiskt, men det är närmare verkligheten än det kulissartade tillstånd som redaktioner under de senaste månaderna har penslat till en slags frilansarens akvarell.

Men — de allra flesta konsumerar journalistik, och lejonparten av dem har i någon veva snappat upp matnyttig information från frilansande reportrar. Frilansare, det vill säga de som chansar, hugger och prövar historier utan redaktioner och förskott i ryggen.

Utan frilansare vore journalistiken och läsare många historier fattigare, för vem vet när en ”bra historia” nalkas? Inte alla kan spå i den globala byns spåkulor. Än färre hinner göra de prioriteringar som krävs och sitter på den kunskap som behövs för att sålla i ett nyhetsflöde som desto fler ger sig in i men som långt ifrån alla känner sig ha ett grepp över.

Därför behövs en journalistik som jobbar på olika sätt, redaktionellt, på beställning (genom korrespondenter och tidnings- och tevereportrar) och via frilansare. Alla fyller de sin funktion och därför känns motståndet mot den senaste tidens kommentarer från utrikesminister Bildt och Svensson i kommentarsfälten —”De har sig själva att skylla” — på sin plats.

Uppgifter som frilansare gräver efter i zoner majoriteten av redaktionerna inte skulle stödja reportrar att resa till är oftare än sällan av allmänt intresse, de fyller en viktig funktion, de skapar opinion (borde i alla fall göra det) och bör således respekteras på ett värdigare sätt än som nu sker.

Jag bläddrar igenom antologin Skjut inte på journalisten! (Atlas, 2009) ”där nitton korrespondenter berättar om yttrandefrihetens gränser”, från olika oroshärdar. Svåra umbäranden, dödsfall, hårt arbete — men i bakgrunden, någonstans som ett osynligt men befintligt skyddsnät, finns redaktionen, medhjälpare, som på olika sätt underlättar fältarbetet.

Kontrasterna från bokens reportrar är slående mot frilansjournalistens tillvaro, och det känns ovärdigt att den farsartade rättegången och UD:s tystnad kring Martin Schibbye och Johan Persson är vad som uppmärksammar allmänheten om olika journalistgruppers olika situationer. Men när dörren äntligen öppnas, varför inte låta diskussionen få spinna vidare och tackla de riktigt svåra frågorna: Varför journalister är olika mycket värda?

Inom elitfotbollen börjar fenomenet ”pay-as-you-play” etablera sig. Än så länge berör det främst nedseglande stjärnor som redan säkrat sina bankkonton och kan nöja sig med att få betalt endast om de spelar match.

Inom journalistiken har, emellertid, detta varit verklighet för många journalister i flera år. Betala för produkten — en spelad match, en producerad artikel — inte för träningarna och fältarbetet, som ibland kan röra sig om flera månaders obetalt arbete.

Det är däremot inte läge att börja tala om journalistikens a- och b-lag. En sådan diskussion skulle troligen landa i utbildningar, erfarenheter och meritlistor — det intressanta är i stället varför det har uppstått så spridda syner på vad som är nyhetsvärde och inte.

Frånsäger inte etermedierna sitt grundläggande ansvar då de av säkerhetsskäl inte anlitar någon att rapportera från politiskt intressanta platser men gladeligen senare mottar färdigt material när någon annan, som man inte behöver ta ansvar för under fältarbetet, levererar från samma områden?

I stället är tonläget på nätet och i samtal på gatan rått och i flera fall helt befriat från empati.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.