S-kvinnors säger inte nej till nationella register eller till att i möjligast mån bistå forskning, givetvis är arbetet med förebyggande vård för kvinnor viktigt.
Vår utgångspunkt är dock att särskilda omständigheter gäller och det inte ska gå att identifiera en enskild person som genomfört en abort, och alla uppgifter kopplat till denna.
Debatten förenklas allt för ofta, som om det bara fanns två alternativ, det vill säga att vi har register där precis alla personuppgifter registreras nationellt, eller så har vi inga register alls och låter forskarna famla i blindo.
Register för forskningen finns redan idag, abortvården är inte helt undantaget detta. Dessa register är bara omhuldade av högre säkerhet och istället för att registrera en kvinnas hela identitet, så delas de idag till exempel in i ålderskategorier.
Om den kategorisering som används idag inte är tillräckligt för att få fram bra resultat, ja då får detta givetvis diskuteras och eventuellt justeras. Men att utifrån det resonemanget helt släppa avidentifieringen vill vi inte säga ja till i det här läget.
Om någon läcker uppgifter som är sekretessbelagda så är det givetvis oacceptabelt, det är vi alla överens om. Men läcker uppgifterna ändå ut, då är skadan redan skedd, det kan vi också vara överens om. Då spelar det ingen roll om kraven på sekretess är oavvisliga.
Landstingen har idag alla personuppgifter på vilka som gjort abort, och dessa uppgifter får givetvis aldrig röjas.
Senaste tidens ”misstag” i Kalmar län, där sekretessbelagda listor med hundratals personer som gjort abort i länet lämnades ut till en journalist, visar att man inte lyckats säkerställa detta helt. Först när vi kan garantera detta är det relevant för oss att även på nationell nivå ha register med personuppgifter som är så känsliga.
RFSU, som skrivit en debattartikel på SVT Opinion, befarar att om man skyddar identiteten för kvinnor som gjort abort så stigmatiserar man dem. Detta är ett argument som tillkommit först efter att man bytt åsikt i frågan, och som vi inte kan se något som helst belägg för.
Tvärtom så är abort redan idag omgärdat med stor stigmatisering, så pass allvarliga sådana att en kvinna som har gjort en abort ibland utsätts för fara och kan behöva skyddas.
Rädslan för att bli identifierad är också en allvarlig riskfaktor om kvinnor inte vågar vända sig till vården för den hjälp hon behöver.
Att arbeta mot stigmatisering är givetvis viktigt för att nå en öppen debatt och ökad tolerans för abortvården. Rätten till fri säker abort är självklar och det kommer S-kvinnor alltid bevaka och slåss för, undantagslöst.
Men vi är inte där än. Det finns både traditionsbundna och religiösa hinder, såväl som organiserade krafter som aktivt driver krav på samvetsklausuler och nollvisioner för aborter i Sverige idag, med starkt stöd från abortmotståndsrörelser nationellt och internationellt.
Vi anser därför att det är viktigt att ta dessa kvinnors oro och skyddsbehov på allvar och väga in detta när vi talar om säker och fri vård för alla.