Som president var Hugo Chavez fixpunkten i en rörelse som förändrat Venezuela för gott. Tillsammans med Lula i Brasilien och Kirchner i Argentina formulerade han ett sydamerikanskt alternativ till nyliberalismen. Nu väntar politisk polarisering – men hans regeringsparti lär behålla makten åtminstone en mandatperiod till, skriver Maria Clara Medina, doktor i historia och forskare i Latinamerikastudier vid Göteborgs universitet.
Diskussionerna om olika politiska alternativ för Venezuelas framtid började redan för drygt ett och ett halvt år sedan, nästan samtidigt som offentliggörandet av Hugo Chavez cancerdiagnos. Spekulationer om följderna av hans uttåg från den latinamerikanska politiska scenen intensifierades med utvecklingen av sjukdomen. Samtidigt växte medvetenheten om behovet av att förutse en framtid utan den revolutionära ledaren starkare i både regerande partiets och oppositionens korridorer. Så vilka scenarier står Venezuela inför nu, efter landets politiskt starkaste mans olyckliga död?
Sedan 1998 har Chavez bedrivit en förändringsprocess som förvandlat landets politiska landskap för gott. Chavez reformism syftade främst till att demokratisera Venezuelas klassamhälle genom att omfördela oljeintäkter och demokratisera sociala och politiska institutioner.
Resultatet blev en mestadels effektiv hybrid mellan liberal demokrati på makronivå och deltagardemokrati på gräsrotsnivå. Denna förändringsprocess är ett samhällsprojekt som direkt har identifierats med den karismatiske ledarfiguren – men som nu måste upprätthållas och/eller omdefinieras av hans efterträdare.
Det finns ingen politiker i dagens Venezuela som kan mäta sig med Chavez karisma, popularitet eller obestridda makt. Vad som än kommer att hända i landet efter hans död så blir det slut på den personcentrerade tradition vi har sett de senaste åren.
Det mest trovärdiga scenario idag är att det i konkordans med landets grundlag kommer kallas till nytt val inom 30 dagar. Då kommer regerande partiet och oppositionen att mötas igen. Efter senaste valet, oktober 2012, när Chavez vann med över 54 procent av rösterna visade oppositionen för första gången sedan 1998 en växande styrka och fick över 40 procent av rösterna.
Denna politiska polarisering kommer vara avgörande för Venezuelas demokrati den närmsta framtiden. Det finns idag en myriad av representativa institutioner samt konsoliderade demokratiska praktiker och traditioner som kan leda till respekt för konstitutionell ordning och för partiväxling vid makten.
De politiska krafterna kommer att tävla på nytt inom kort. Men Chavez dödskamp och redan mytologiserade minne kommer räcka länge som symbolisk drivkraft för rörelsen. Med utgångspunkt från liknande och tidigare erfarenheter i Latinamerika samt Venezuelas egna politiska trender, är det därför sannolikt att regeringspartiet kommer behålla makten åtminstone en mandatperiod till. Antagligen blir efterträdaren den nuvarande vicepresidenten och Chavez politiska arvinge, den betydligt mindre vältalige Nicolas Maduro.
Demokratiskt vald, och dessutom omvald flera gånger av sitt folk, är president Chavez som politiskt fenomen en ganska unik sydamerikansk upplevelse. Han har haft både regional och global påverkan.
De sociala program som infördes av Chavez 2003, i nära samarbete med Kuba, har förbättrat hälsovården och utbildningen för majoriteten av befolkningen. Fattigdomen har också minskat betydande – även om minskningen av de sociala klyftorna inte varit lika stor. Chavez egna definition av förändringsprocessen som en sorts ”socialism för det tjugoförsta århundradet” har fått större acceptans bland unga anhängare, speciellt efter nationaliseringen av samtliga oljeindustrier i landet.
När det gäller Latinamerika formulerade Chavez, tillsammans med presidenterna Lula da Silva i Brasilien och Nestor Kirchner i Argentina, en modern integrationspolitik för regional konsolidering och utveckling utifrån demokratiska principer. I detta ingår alternativa ekonomiska åtgärder till den nyliberala modellen, samt en mer självständig positionering av Sydamerika i de nuvarande globala maktförhållandena.
Hugo Chavez är död – men inte chavismen. Den ”bolivarianska revolutionen” har förändrat Venezuelas samhälle på ett oåterkalleligt sätt och har en stark makroregional påverkan. Efter allt vi har lärt oss från tidigare historiska exempel från Latinamerika kan vi lugnt förutspå att, trots revolutionens ledares tragiska bortgång, är man inte ett steg närmare dess sista akt än.