Det har alltså skett.

Donald Trump slog ut Hillary Clinton och blev USA:s 45:e president, i vad som av eftervärlden kommer ses som en av de mest upprörande händelserna i amerikansk politisk historia.

I normala fall, beroende på var man står politiskt, kan val ge upphov till firande, frustration eller till och med apati. Men det har sällan hänt i amerikansk historia att ett valresultat har lett till så mycket rädsla och indignation som valet av Trump.

Morgonen 9/11 2016 vaknade USA upp till en riskfylld och oviss framtid, med en nyvald president som saknar både erfarenhet och disciplin och som valt att elda på rasism, sexism och islamofobi som ett sätt att komma till makten.

Detta är samme man som gång på gång, till synes helt obekymrad om konsekvenser, blivit påkommen med att ljuga under sin kampanj. Samme man som föraktar media och målar ut den till fienden.  

Som David Remnick skrev i The New Yorker:

”Detta val av Donald Trump till president är inget mindre än en tragedi för USA, en tragedi för våra grundlagar och en triumf för krafter, både här och utomlands, som lever på naivitet, auktoritarism, kvinnofientlighet och rasism.”

Med andra ord; vi har passerat en gräns med Trumps vinst och vi kan inte gå tillbaka. Medborgarna i USA och i resten av världen måste nu förlika sig med tanken på minst fyra års styre av Trumps administration.

2008 bevittnade vi valet av den förste svarte presidenten, Barack Obama, och denna händelses symboliska värde var tydligt för många.

Misstaget många gjorde var dock att ta denna vinst för en brytpunkt av USA:s historia av rasism, eller för att detta skulle markera en början på ett nytt, post-rasistiskt samhälle.

Om någon någonsin har tvivlat på rasismens och främlingsfientlighetens makt i USA så är Donald Trumps kampanj och sedermera vinst, ett levande bevis på att det lever och frodas.

Trump visade att vädjan till människors rädslor och misstro av ”den andre” är en effektiv politisk strategi. Man ska inte heller glömma att Donald Trump var den som gick i spetsen för argumentet att Barack Obama falskeligen utgav sig för att vara amerikansk medborgare.

Givetvis så är Trumps seger även grund för en djupare, mer existentiell betraktelse av USA:s roll i världen.

Bilden av USA som någon sorts ”vägledare för demokrati” har alltid varit en nationalistisk myt, primärt utformad för att hjälpa dem som sitter vid makten i Washington.

Vad man däremot inte kan förneka är USA:s  stormaktsroll inom militär, ekonomi och kultur.

Inte ens under de mörkaste tiderna av George W. Bushs styre, då världens sympatier efter 9/11 attackerna gav vika för globala proteststormar mot invasionen av Irak, fick jag, som exilamerikan, känslan av att det amerikanska folkets fundamentala anständighet någonsin ifrågasattes.

Så är inte fallet idag.

Det handlar inte bara om att Trump ses som ohederlig och diskriminerande (detta är endast individuella känslor). Det handlar snarare om att det amerikanska folket villigt och till och med entusiastiskt valde honom till sin ledare.

Genom att välja honom har vi förknippat oss själva med honom, hans tankar, hans ord och hans handlingar. Genom att rösta på Trump har vi röstat på hans åskådningar, inklusive de som föraktar kvinnor, muslimer och afro-amerikaner.

USA har gått ut på djupt, farligt och mörkt vatten.