Under de senaste årens debatt om skolan har mycket klokt sagts – faktiskt så mycket att vi skulle kunna lösa kunskapskrisen om bara de goda idéerna förverkligades.

Men allt som sagts är inte konstruktivt. Jag kan som historiker, universitetslärare och privatperson se två allvarliga stickspår i debatten.

Den första återvändsgränden är påståendet att problemet inte existerar. Oron över barns och ungas problem med skolämnena är bara en version av ”Det var bättre förr”, hävdar de som förespråkar icke-problemslinjen.

Redan Sokrates klagade över ungdomen nu för tiden (det gjorde han inte), och det är samma gamla förändringsrädsla nu som då, sägs det.

Den andra återvändsgränden är att sluta diskutera utbildning och istället börja prata om hur bortskämda dagens unga är. Rekordet i skyll-på-ungdomarna innehas sannolikt av Dagens Nyheters Erik Helmerson.

Skattebetalarna bjuder studenterna på studiemedel så att de kan betala för mat och husrum och ”kröka och köpa overaller och – hemska tanke – kurslitteratur”, tror Helmerson.

Båda uppfattningarna är felaktiga. Oron för kunskapsläget bland barn och unga kan inte avfärdas som något slags mossig ryggmärgsreflex.

De som idag vill förbättra skolan låter ungefär som författarna av boken ”Beväringssvenska” från år 1940 – men det är för att samhället både nu och då genomgår förändringar som krävergoda teoretiska kunskaper.

Då var de manuella arbetsuppgifterna inom jordbruket på väg bort; nu håller industri- och serviceyrkena på att gå samma väg. Och de texter 30-talets beväringar åstadkom efter sex år i folkskolan står sig för övrigt ganska bra i jämförelsen med vad dagens nyblivna studenter skriver efter tolv års skolgång.

Talet om curlade ungdomar bör också sättas in i ett historiskt perspektiv. Helmerson jämför dagens svenska studenter med utländska ungdomar som måste ”gå ner i en saltgruva, ta värvning i en skyttegrav eller huka över en skoputsarlåda”.

Även utan randanmärkningen att skyttegraven är närmast obsolet i nutida krigföring är jämförelsen långsökt.

För mig framstår det som rimligare att jämföra med hur föregående svenska studentgenerationer hade det. Då framgår följande:

Studiemedlen har sackat efter den allmänna prisutvecklingen. En student som följer Sveriges förenade studentkårers sparsamma studentbudget (där exempelvis sjukvård, glasögon, alkohol och hemresor inte ingår) går back 285,50 kronor varje månad.

Bidragsdelen av studiemedlen har blivit procentuellt mindre: nära tre fjärdedelar av studiemedlen (72 procent) består nu av lån.

Tidigare studenter betalade av sina studielån med maximalt fyra procent av sin inkomst, vilket innebar en trygghet vid arbetslöshet och liknande. Dagens studenter ska i princip betala tillbaka sina studielån inom 25 år.

Lägg till bostadsbristen och en mycket osäker arbetsmarknad, så framstår inte dagens studentgeneration som särskilt privilegierad.

De ungas beryktade dryghet framstår inte heller som särskilt stor i jämförelse med tidigare generationers. Som universitetsanställd har jag kunnat konstatera att docenterna är minst lika lättkränkta som studenterna.

Otrevliga personer finns förvisso i alla åldrar, men 90-talisterna utmärker sig inte.

Mitt högst personliga intryck från min tid i servicebranschen är att det vi kan kalla rötäggsprevalensen är betydligt högre bland män födda på 40-talet.

Låt oss alltså släppa dessa stickspår och koncentrera oss på att skapa en skola som ger alla barn och unga fungerande baskunskaper.

För att citera boken ”Beväringssvenska”:
”Är inte denna ungdom värd all sympati – och att få den ytterligare undervisning, som den i så hög grad behöver?”