Alliansen har förlorat valet och även om de stora förlorarna jämfört med förra riksdagsvalet är Moderaterna, måste också Folkpartiets resultat ses som ett stort nederlag, åtminstone ur ett historiskt perspektiv.
Jan Björklund har varken lyckats repetera Leijonkungens framgångar i valet 2002 eller skapa någon ny Westerbergeffekt.
I stället gjorde Folkpartiet återigen ett val som hade fått Bertil Ohlin att rodna av skam.
Borta är det stolta liberala parti som på allvar utmanade Socialdemokraterna. Lika borta är det liberala idéarvet.
Den frihetliga liberalismen har än mer än tidigare lyst med sin frånvaro under Björklunds ledning, och ersatts av en batong- och bombliberalism i kombination med paternalism och pekpinneri.
I skolan har den populistiska ordning- och redaretoriken stigit i takt med att Pisa-resultaten har sjunkit.
Det har varit mer auktoritär höger – i motståndarnas kritiska bemärkelse – än frihetlighet.
Och även om partiet av tradition har varit det naturliga valet för såväl lärare som docenter har Folkpartiet lidit av att bara associeras med skolfrågor.
När det gäller ett antal marknader som fortfarande är dysfunktionella på grund av arbetarrörelsens organisationers destruktiva maktmonopol – arbete och bostäder är de två mest centrala – har Björklund inte riktigt vågat utmana, även om Folkpartiet inte gått lika så långt som Moderaterna i sin anpassning till S.
Den liberala feminism som partiet bär – liksom ställningstaganden i ett antal livsstilsfrågor med koppling till ”folkhälsa” (detta otäcka uttryck) – är präglad av en ovanifrånsyn på individ och samhälle där politiken ska styra över människors liv på ett sätt som inte kan karakteriseras som något annat än antiliberalt.
Liberalismens främsta kärna är konflikten mellan stat och individ. Men Folkpartiet har under Björklunds ledning aldrig gått till val på några skarpa förslag som verkligen förskjuter makt från politik till människa.
I stället är det kvotering i föräldraförsäkring och medlemskap i NATO som står i fokus.
Nu är det dags för Folkpartiet att ge den klassiska liberalismen en chans. Det kan partiet aldrig göra med Björklund som ordförande.
Det är därför dags för honom att lämna över rodret till någon mer frihetligt sinnad person.
Avgå, Björklund!