Sveriges försvar blir allt mindre, samtidigt som Ryssland växer sig starkare. Vi måste våga se elefanten i rummet och diskutera bredare militära samarbeten med EU och Nato. Men Moderaterna och Socialdemokraterna i försvarsberedningen sticker huvudet i sanden. Det kan bli en kostsam skenmanöver, skriver Centerpartiets Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren.
Försvarsberedningen arbetar nu aktivt inför kommande försvarsbeslut som planeras träda i kraft under 2015. Deras uppgift är bland annat att genomföra en analys av viktigare förändringar i den internationella utvecklingen, såväl globalt som för relevanta regioner. Direktiven är kortfattade, men ger utrymme för försvarsberedningen att analysera också Sveriges militära samarbeten.
Sedan länge har Centerpartiet drivit just kravet att Sveriges militära samarbeten med EU, Nato och de andra nordiska länderna bör ingå i försvarsberedningens analys. I dagsläget har varken M eller S hörsammat detta. Det vore anmärkningsvärt om den breda omvärldsanalysen inför nästa försvarsbeslut inte vågar nämna elefanten i rummet. I värsta fall riskerar försvarsberedningens viktiga arbete bli ett slag i luften.
Regeringen säger att hela Sverige ska kunna försvaras. Den svenska militära alliansfriheten utgår ifrån att vi ska kunna freda vårt territorium på egen hand om det skulle behövas. Detta är en grundläggande faktor för varje stat som gör anspråk på att stå utanför allianser med andra. Samtidigt har den senaste tiden avslöjat att Sveriges beredskap för att kunna försvara sitt territorium lämnar en del att önska.
Vi har idag ett insatsförsvar som utgår ifrån ett fredligt framtidsscenario på hemmaplan. Sveriges försvarskostnader i procent av BNP har sjunkit från 2,5 procent på 1980-talet till under 1,2 procent idag, vilket innebär en bottenplacering om man jämför med våra nordiska grannars anvisade resurser. Samtidigt vet vi att Ryssland nu återställer en del av sin tidigare militära kraft. USA flyttar samtidigt fokus och resurser från Europa till Sydostasien.
Europa måste kunna ta hand om Europa. Sverige måste se över sin del i detta. I december 2013 skall EU-ländernas stats- och regeringschefer ta fram förslag för att utöka samarbetet, och göra den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken ”mer effektiv”. Hur skall vi förhålla oss till det om vi inte gjort vår hemläxa?
I ljuset av en begränsad svensk försvarsförmåga, den pågående ekonomiska krisen och det föränderliga säkerhetspolitiska landskapet, är det oansvarigt att inte lyfta blicken och granska vilka alternativa vägar framåt som står till buds.
Det finns ett stort behov av att belysa hur Sveriges nuvarande militära samarbeten fungerar, hur de bör utvecklas, hur dessa samarbeten påverkar vår försvarsförmåga – samt försvarsbudgetens effektiva utnyttjande, både på kort och lång sikt. Alternativet, att sticka huvudet i sanden och avstå från sådana analyser, är varken ansvarsfullt eller långsiktigt hållbart.
Om försvarsberedningen, med M och S i spetsen, väljer att gå möjligheten förbi kan vi inte annat än beklaga. Sveriges två största partier bär ett stort ansvar som fortfarande inte vill låta analysera denna viktiga fråga, trots de enorma omvärldsförändringar som skett de senaste decennierna.
Kanske behövs en parlamentarisk utredning med ett tydligare mandat för denna uppgift, som också kan analysera frågan utifrån ett bredare försvars- och utrikespolitiskt perspektiv. Ska Försvarsmakten utformas för att agera på egen hand, eller som del av EU och kanske NATO? Svaret på den frågan kommer bli vägledande för hur andra stora frågor om finansiering, personalförsörjning och materielanskaffning skall besvaras.
Uppenbart är att ju närmare Sverige väljer att samarbeta militärt inom Norden samt med EU och Nato, desto effektivare torde försvarsbudgetens pengar kunna utnyttjas. Försvarsberedningen, med Moderaterna och Socialdemokraterna i spetsen, måste ställa de relevanta frågorna – annars riskerar beredningens arbete att bli en kostsam och verklighetsfrånvänd skenmanöver.