Den nya regeringen har just lagt sin första budgetproposition. Den innehåller en rad reformer som innebär ökade utgifter. Det gäller främst sysselsättning, utbildning och välfärd. Dessa finansieras huvudsakligen med höjda skatter men även till en mindre del med utgiftsnedskärningar.
Sett över en flerårsperiod kommer det nuvarande budgetunderskottet gradvis att minska och förbytas i ett överskott, dock inte i en sådan takt att målet om ett överskott om 1 procent av BNP nås under mandatperioden.
Kritiken från oppositionen är hård. Det talas om en skattechock samtidigt som regeringen anklagas för att inte nå överskottsmålet snabbare. Det sägs vidare att regeringen har övergett arbetslinjen och att ”riktiga” och varaktiga jobb i den privata sektorn kommer att ersättas av tillfälliga AMS-jobb. Mantrat är att politiker inte kan skapa jobb.
Låt mig kommentera dessa påståenden. Den så kallade skattechocken innebär att skattekvoten (skatterna som andel av BNP) ökar med knappt 1 procentenhet över tvåårsperioden 2015-2016. Vi kommer fortfarande att ligga långt under de nivåer som rådde för 5-10 år sedan.
Skattechock? Enligt min uppfattning måste skatterna höjas mer för att vi ska kunna upprätthålla den generella välfärden i framtiden, inte minst med tanke på att vi har en åldrande befolkning.
Överskottsmålet övergavs i praktisk handling av alliansregeringen, även om den verbalt bedyrade att den höll fast vid målet. Den nuvarande regeringen ärver ett underskott och avser att successivt gå tillbaka till överskott. Man kan naturligtvis diskutera i vilken takt detta ska ske.
Det är en annan sak att det finns skäl att se över det finanspolitiska ramverket. Men det bör ske i ordnade former, inte i form av en panikartad reträtt därför att man inte lever upp till detta.
Den enskilt största skattehöjningen (ungefär hälften av den totala skattehöjningen) är att regeringen vill slopa nedsättningen av de sociala avgifterna för ungdomar. Den påstås få katastrofala verkningar i form av minskad sysselsättning.
Sanningen är att rader av utvärderingar har visat att detta har varit en dyr och ineffektiv åtgärd. Med tanke på att ungdomsarbetslösheten är mycket hög, kan det finnas skäl att överväga andra åtgärder som ger större effekt per insatt krona.
Med risk för att svära i kyrkan vill jag påstå att politiker visst kan skapa jobb. Anta att man avsätter skattepengar för att anställa flera människor i den kommunala skolan. Är dessa jobb mindre ”riktiga” än om istället flera människor anställs i privata friskolor?
Självklart är det också angeläget att skapa flera jobb i näringslivet. Men jag vill varna för tron att det finns något sådant som varaktiga jobb. Inga jobb varar i evighet. Arbetsmarknaden är stadd i snabb förändring och så kommer det sannolikt att vara också i framtiden.
Därför måste vi rusta människor för att kunna hantera detta, det vill säga byta jobb flera gånger i livet. Få metoder är då bättre än att göra det möjligt för människor att utbilda sig – inte bara som unga utan även senare i livet.
Ökade satsningar på utbildning är bland de viktigaste insatser som vi kan göra inför framtiden.