Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
Debattinlägg

”De utländska arbetarna dör en osynlig död”

Arbetsmiljö ·

”Så många gånger har jag efter en dödsolycka hört att anställda vid underentreprenören faktiskt varit rädda för att gå till jobbet och även slagit larm. Men arbetet har fortsatt ändå. Deras röst hörs inte”, skriver Elinor Torp.

Om debattören

Elinor Torp
Reporter på tidningen Arbetarskydd

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Så har det hänt igen. Två döda. Inhyrda. Underentreprenörer. Familjer som får telefonsamtal hemma i Polen. Kanske ett barn som får växa upp utan pappa. Två kistor på ett flyg över Östersjön.

Med ett snabbt öga på statistiken: Inget åtal. Ingen fällande dom. Ingenting. För knepigt att utreda. För svårt att bringa klarhet i kedjorna av företag och vem som ansvarade för vem egentligen.

Och, visste ni! Den officiella statistiken över dödsfall på svenska arbetsplatser påverkas inte.

Staplarna höjs inte när en människa från ett annat land dör. Den siffra som används av politiker och redovisas i budgetförslaget, den statistik som används utåt och i samtalet mellan parterna är den lägre siffran, den där utländsk arbetskraft som dött i Sverige räknats bort.

De finns där, absolut, längst ner i botten, under övrigt, men inte i totalen. Lite krasst skulle man kunna säga att deras död är en undangömd död. En osynlig död.

Det har med försäkring att göra, teknikaliteter. Visst. Men vad ger det för signal?

Och vad händer när de stora byggbolagen i Sverige tar in allt fler underentreprenörer med arbetare från andra länder?

Jag skrev i våras om Försvarets gamla flaggskepp nere i Karlskrona, fullproppad med den farligaste varianten av asbest som genom åren skördat mängder med människoliv. Fartyget skulle nu rivas. Ett stort återvinningsföretag basunerade stolt ut att man fått uppdraget. Ingenstans nämndes att ett annat mindre bolag skulle göra jobbet och i sin tur hyra in personal från Polen.

Nej, nej. Det skedde i det tysta.

Arbetsmiljöverket var där, konstaterade brister och fel. Arbetsgivaren skickade in ett papper till myndigheten. Åtgärder vidtagna. Ärendet avskrevs och det livsfarliga isoleringsmaterialet sanerades på ett sätt som fick vittnen att ta sig för pannan. Vittnena var fast personal vid varvet, svenskar.

Nuförtiden slipper de själva den typen av farliga arbetsuppgifter, men då på 70-talet var de med om att bygga skeppen och nu sitter de vid sina forna arbetskamraters dödsbädd medan den mest vidriga cancerformen mesoteliom äter upp dem inifrån och leder till en 100-procentig bortgång.

De ringde till mig och frågade: Jag undrar hur de unga sanerarnas lungor ser ut? Jag undrar om de kommer att hinna gå i pension därborta i Polen? För det tar tjugo, trettio år för sjukdomen att utvecklas.

En smygande förrädisk död. Olik den som skedde i dag. Men ändå av precis exakt samma orsak. Det genas. Det slarvas.

Introduktionen brister och när företag tar in företag som tar in andra företag som kanske i sin tur hyr in bemanningsanställda och gud vet vad, blir röran oöverblickbar.

Jag tror utan att veta att kommunikation är roten. Information når inte ner, eller upp (!) för den delen. Vi lyssnar för dåligt på varandra. Arbetslivet har blivit som en rymd med olika planeter som cirkulerar i sina egna banor utan att egentligen mötas mer än i virrvarret på arbetsplatsen.

Och då är det för sent.

Så många gånger har jag efter en dödsolycka hört att anställda vid underentreprenören faktiskt varit rädda för att gå till jobbet, känt av sättningar i huset och till och med slagit larm. Men arbetet har fortsatt ändå.

Deras röst hörs inte. Varför?

I fjol dog 48 personer på svenska arbetsplatser. Hittills i år har 44 personer gått till jobbet utan att komma hem igen. Då räknar jag in de övriga. De som befinner sig under strecket.

De vars anhöriga aldrig få veta varför deras barn eller pappa dog på andra sidan Östersjön, i trygga säkra Sverige.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.