Det är bra att kunskap, allmänbildning och lärande äntligen har blivit en fråga som existerar igen. Det var längesen sist.
Tyvärr är det istället kunskapsförakt som har präglat Sverige under de senaste trettio åren. Det har inte minst gällt på skolans område. Men det har också gällt i samhället i övrigt – för att inte tala om hur det har gällt i medievärlden.
Ytlighet, kunskapsbrist och rädsla för att skrämma bort tittare och läsare har skapat ett mediesamhälle där det är viktigare att skriva om tjejer med silikonbröst, sexrådgivning, tips på olika samlagsställningar och bantningstips än om kultur, bildning, vetenskap, utbildning, litteratur, ja kunskap i dess allra vidaste bemärkelse.
Samhället har aldrig varit så kunskaps- och kultursegregerat som det är idag. TV-kanaler, kvällstidningar och skvallerpress säljer ytlighet och okunnighet som sina viktigaste marknadsprodukter.
Det värsta är att ingen orkar protestera.
Samtidigt har tidningarnas kultursidor blivit alltmer obegripliga, inåtvända och sekteristiska och riktar sig till en alltmer krympande intellektuell elit.
En sådan kunskaps- och bildningspolarisering är det skadligaste som finns för ett samhälle som vill hålla ihop, som vill upprätthålla gemensamma värderingar och som aspirerar på att vara jämlikt och demokratiskt.
Kunskapspolarisering är också det bästa sättet att skapa segregation i samhället.
Jag har själv personligen med förvåning och besvikelse upplevt hur lågt kunskaper och utbildning värderas i Sverige idag. Jag är själv akademiker med en fil.kand. i litteraturvetenskap, historia och kulturgeografi i mitt kunskapsbagage, en utbildning som jag själv är oerhört stolt över.
Jag är också stolt över att jag hade höga betyg från mina real- och studentexamina. Mina 7 stora A:n i studentbetyget lever jag på fortfarande på. Inte för att de säger något om mina kunskaper idag men det säger kanske en del om min potential.
Men det paradoxala är att ingen, inte någon enda arbetsgivare eller uppdragsgivare någon enda gång under de senaste trettiofem åren har frågat mig vad jag har för utbildning, vilka examina jag har, vilken akademisk bakgrund jag har och även hur mina studentbetyg såg ut.
Det anses uppenbarligen oväsentligt att ha en god utbildning, bra betyg och goda kunskaper.
Jag säger inte detta för att hylla ett gammaldags utbildningsideal. Tvärtom är det viktigare än någonsin att leva i nuet och delta i de samhällsomvälvningarna, inte minst på det tekniska och vetenskapliga planet.
Jag säger det därför att utbildnings- och kunskapssamhället har eroderats så mycket att det idag inte ens går att hitta utbildad personal till viktiga samhällsfunktioner.
Det har sen 90-talet varit viktigare för en ung människa att bli programledare i TV eller någon slags artist än att bli doktor i fysik, litteraturvetare, konsthistoriker eller civilingenjör.
Utseendet, storleken på brösten och hur många ligg man kan få i veckan är hippare än att kunna föra ett samtal om Storbritanniens utträde ur EU, kriget i Syrien eller varför celldelningshastigheten ökar vid cancersjukdomar.
Därför är de senaste veckornas debatt om det nya SVT-programmet ”Fråga Lund” fullkomligt obegriplig.
Jag har följt debatten och läst de mest häpnadsväckande påståenden, som till exempel när Expressens kulturskribent Jens Liljestrand påstår att det nya Fråga Lund ”blottar lärdomskulturens förfall” och säger att Fråga Lund är ett program ”på Bolibompa-nivå”.
Käre Jens, lärdomskulturen förföll redan på 80-talet, kanske ännu tidigare! Fråga Lund är snarare ett försök att återupprätta den!
Andra debattörer jämför Kristian Luuks ”Fråga Lund” med det ”gamla Fråga Lund” som började sändas i TV 1962 med ”de lärde från Lund”, som det hette, och påstår att det ”nya” Fråga Lund är ett hån mot detta gamla fina program.
Jag tillhör de få i den här debatten som verkligen har sett det gamla Fråga Lund alltsen det började sändas 1962.
Självfallet älskade jag Fråga Lund -liksom alla andra i Sverige som hade tillgång till TV.
Varför gjorde vi det? Jo, inte därför att det var ett mossigt vetenskapsprogram där några mörkklädda professorer satt och surrade om obegripligheter utan därför att programmet var ”modernt”.
De gamla professorerna var skojiga, humoristiska, skämtsamma, tog inte sig själva på det minsta allvar och var inte rädda för att ta upp lättviktiga ämnen och grotta ner sig i dessa.
Nej, de som höjer det gamla Fråga Lund till snillets och genialitetens höjder har inte sett programmet. Det som skiljer det gamla Fråga Lund från det nya är att det var väldigt dålig TV, som man brukar säga. Svart-vitt. Ingen dekor. Inga skojiga inslag. Inga sketcher.
Det fanns helt enkelt inte teknik och resurser för detta på den tiden. Däremot var professorerna skojiga och blev snabbt folkkära.
Kristian Luuks Fråga Lund har en mycket eminent och trevlig panel bestående av vetenskapsmän och vetenskapskvinnor som är djupt kunniga och som på ett lättsamt och skojigt sätt vågar dela med sig av sina kunskaper och som inte försöker låtsas att vetenskap är något som bara ett litet fåtal personer får syssla med.
Bortsett från det rent TV-mässiga har gamla och nya Fråga Lund stora likheter, eftersom båda bygger på skyldigheten att göra vetenskapen tillgänglig för vanligt folk.
Sedan är Kristian Luuk en tok på sitt sätt på samma sätt som Jan-Öjvind Svahn var en tok på sitt sätt.
Med hjälp av sina tudelade glasögon kämpade han för att ”göra skillnad”, som det heter. Kristian Luuk har inga tudelade glasögon men en j-a svada.
Nej, budskapet med den här artikeln är att säga att Fråga Lund som precis har börjat sändas faktiskt är ett sätt för SVT att lyfta upp kunskap och allmänbildning till ett högre plan men på ett lättsammare sätt.
Kanske drar Luuk iväg lite för mycket ibland men han kanske lugnar ner sig.
Något kunskapsförfall handlar det verkligen inte om, snarare en ny form av kunskapsuppbyggnad.
Dessutom är det god underhållning. Det är inget att skämmas över.