FN:s kommitté för mänskliga rättigheter riktar i en ny rapport stark kritik mot Sveriges hantering av diskriminering och hatbrott mot afrosvenskar, romer, judar och muslimer.

Det är inte första gången som Sverige kritiseras för att inte ta itu med den växande främlingsfientligheten. 2014 lämnades en afrofobirapport till regeringen, där det framgick att hatbrotten mot afrosvenskar ökat med 24 procent på bara fyra år.

Ändå visar Brottsförebyggande rådets senaste rapport om hatbrottsstatistik att det fortfarande bara är åtta procent av alla hatbrottsanmälningar med afrofobisk karaktär som personuppklaras.

Men den institutionella och strukturella rasismen återkommer inte bara i hatbrottsstatistiken utan även i vårt svenska skolväsende.

För några dagar sedan kunde man i en video inspelad på Kärrtorps gymnasium höra hur en lärare uttrycker att han är rasist framför sin klass och att han använder ”n-ordet” när han talade om president Barack Obama.

Flera elever ska också ha vittnat om att läraren vid tidigare tillfällen har talat om att ”svenska” elever är smartare och att invandrare inte borde få rösta.

Videon spreds snabbt på sociala medier och läraren är för närvarande under utredning av skolledningen för rasistiska kränkningar. När en nyhetstidning sedan talade med honom, menade han att det inte är problematiskt att använda sig av ”n-ordet”.

Efter att ha tagit del av många reaktioner på videon reagerade jag som många andra som har verkat i skolans värld, med en stor suck. För det är i dessa reaktioner som vi hittar essensen i problemet.

Vi reagerar med avsky och förskräckelse, vi tar avstånd från de rasistiska uttalandena och personen som kränker.

Men vi reagerar också som om det inträffade vore något unikt och avvikande, en isolerad händelse som aldrig upprepar sig. Aldrig betraktar vi det inträffade som ett symptom för en struktur som ofta förekommer i det svenska skolväsendet. Därför blir det också lätt att betrakta situationen som ”avklarad” när en lärare som uttryckt sig rasistiskt blir avskedad.

Den nionde oktober i år är det 169 år sedan den sista afrikanska slaven befriades i Sverige, då vi som nation var en av de sista länderna i Europa att avskaffa slavhandeln. Det är en bild av Sverige som går stick i stäv mot den svenska solidariska självbilden.

Diskrepansen mellan vårt historiska och samtida rasistiska arv och vår svenska självbild är något som också visar sig i skolan, då varje lärares subjektiva tolkning av samhälleliga företeelser också påverkar utformningen av undervisningen.

Därför är det tyvärr inte så konstigt att vissa elever får lära sig att Carl von Linné enbart var en ”botanisk hjälte” medan andra även får lära sig att han delade upp människor utifrån raser och tillskrev dem olika människovärde.

Det är inte konstigt att vissa elever får lära sig att Louis de Geer enbart var den svenska ”industrins fader”, medan andra elever även får lära sig att han tillsammans med drottning Kristina blev Sveriges främsta slavhandlare.

Bristen av ett kontinuerligt antirasistiskt värdegrundsarbete som är riktat mot verksamma lärare och skolledare, visar sig också då det många gånger dyker upp fall där elever får ta del av rasistisk skollitteratur.

Detta utan att det finns lärare och skolledare som har kompetensen eller viljan att upptäcka det problematiska i vissa formuleringar, och ersätta dessa oreviderade upplagor med nya.

Läraren på Kärrtorps gymnasium som uttryckte sig rasistiskt är bara ett symptom för något mycket större, en institutionell och strukturell rasism i det svenska skolväsendet som inte bara handlar om uttalade kränkningar utan om hur hela skolverksamheten och undervisningen är utformad.

Det är här som det antirasistiska arbetet i skolan måste börja.